Det krävs egentligen inte specillet mycket för att göra mej glad. En nystädad lägenhet, ett ärligt leende, en bukett tulpaner eller en komplimang.  Känns tyvärr inte som jag stannar upp och faktiskt njuter av glädjen innan jag skyndar vidare i livet, utan fastnar på det som sårar mej. Nedvärerning, fördomar, personangrepp eller ointresse...  varför?

______________________________________________________________________

Den perfekta mannen finns han? Troligtvis inte.

Min älskade sambo - så nära man kan komma =)