...å jag ha skickat pappa å morbror till IKEA. :)

Har i stället föratt ägna oss ått något vettigt, typ städa eller sova skrivit förlossningsberättelse här på bloggen i tre timmar...

Men vi hinner väl det där andra också.. :) Har ju saknat bloggen å framför allt era kommentarer. :)

Det hela startade egentligen redan natten till den 20, alltså i onsdags med at slemproppen började ge vika. På torsdagen hände ingenting, och det ända jag ände av var en uns extra energi.

Under fredagens shoppingtur började det komma mer slem.

Magen kändes av lite, i form morlade mensvärksliknade smärta, men inte så värst mycket mer än vanligt.

Eftermiddagen flöt på, hände inte så mycket mer än att det kom mera slem.

Klockan 18 satte vi oss vid middagsbordet, hade under tiden jag lagade maten känt ett å annat "hugg" i ryggen, som kändes lite mer än tidigare sammandragningar jag hade upplevt. När vi sitter å äter tar det fart, det gör riktigt ont med jämna mellan rum. Vi äter färdigt å jag känner att det är nog lika bra att diska upp allt direkt. Martin ställer sej å stryker all stryktvätt som hade lyckats samla på oss.

Jag värmer min älskade vetekudde å lägger mej i soffan. Värkarna är redan tätare. Martin föreslår lite försiktigt att jag kanske ska ringa till förlossningen, i säkerhet skull, men jag vill inte. Känner att det kanske kommer gå över...? Dessutom är det inte dags ännu å jag menar på att vi ska ju till IKEA i morron så det är onödigt att åka dit å sen bli hemskickade.

Martin bestämmer sej för att duscha å jag följer med, tänker att värmen ska lindra värkarna som tar ett hårdare tag om mej.

Väl i duschen börjar Martin blöda näsblod, å jag står framåt böjd pålgas, samtidigt kan jag inte hålla mej för skratt. Hela situationen är så vi, Martins näsa rinner och jag skrattar trots att det gör så ont... Jag stannar kvar i duschen, vid det här laget går det högst fem minuter i mellan värkarna.

Väl ute ur duschen värmer jag vetekudden igen.

Klockan har nästan hunnit bli 20 när jag bestämmer mej för att det är lika bra att ringa till förlossningen. De menar att jag kan avvakta om jag vill, men är välkomen dit. Vi ringer runt till familjen för att tala om att vi troligtvis kommer åka till Karlskrona under natten.

Jag vill i min envishet vänta så länge som möjligt. Vi packar lite å klockan 21.30 står jag inte ut längre. Vi sätter oss i bilen.

Kommer till Karlskrona vid 22.30 och får träffa barnmorskan GunLis.

Väl där kopplas CTG, bebisen hjärtljud är höga, ligger runt 160-170 s/m.

Klockan 22.55 skrivs jag in och undersöks. Är öppen 2 cm, vattnet har inte gått. Jag känner mej ganska molloken mitt i smärtorna, å önskar att jag hade klarat att stanna hemma lite till.

Klockan 23.20 är bebisens hjärtljud fortfarande höga, men de låter mej slippa CTG-apparaten å jag går å duschar för att slappna av.

Tillbaka i rummet klockan 00.20, där får jag lägga mej på sidan, i hopp om att bebisens hjärta ska sakta ner, eftersom det under tidigare bm-besök har varit så att det har gått snabbt när jag legat på rygg.

Klockan 00.45 är hjärtslagen nere på 140 och jag får slippa apparten igen.

Värkarna har ökat i styrka och frekvens.

Vi disskuterar lustgas, å min negativa inställning till det smärtlindringsalternativet.

De erbjuder mej att bada i smärtlindrande syfte, men jag orkar inte det just då. Martin får en säng, å han försöker vila lite. Han har under hela tiden varit vid min sida, håll mej i handen å hejat på.

Klockan 1.05 får den stackarn inte vila mer, för jag vill ge det där badet en chans.

I badet ökar värkarna, klockan 1.50 är det 2 minuter mellan varje å de varar i 30-40 sekunder. Smärtlindringsalternativ disskuteras igen. Vi pratar om akupunktur som första steg, sen epidurial.

Jag känner att jag vill vänta så länge som möjligt.

Klockan 2.30 ger en narkosläkare mej ryggbedöving. Akupunkturen hanns inte ens med, värkarna blev för intesiva och gjorde för ont

Klockan 2.50 har ännu inte fått någon effekt av bedövningen, så de ökar dosen.

Klockan 3.20 är jag öppen hela 8 cm. Både jag å Martin är lite chockade, hela 6 cm på bara 5 timmar.. :)

Det bestäms att nu är det dags för hinnbräcking. Allt ser bra ut.

Klockan 3.45 kommer narkosläkaren tillbaka och gör om bedövingen, eftersom jag fortfarande inte upplever någon effekt. Jag har nu så kraftiga värkar att jag inte klarar att få bedövingen i sittande ställning. Får den därför att liggande. Har starka krystvärkar, men försöker hålla emot.

Klockan 4.10 börjar jag känna effekten av den nysatta bedövingen.

Tyvärr blir effekten lite för bra, känner av domningar i huden ända upp mot halsen å det blir svårt för mej att fokusera när det blir dags att krysta.

Klockan 4.50 har verkarna blivit svagare å minskat, fåt värkstimulerade dropp.

Klockan 5.15 konstaeras att jag är fullt öppen å jag tillåts krysta, med den starka effekten den sistsatta bedövningen har gett är det lättare sagt än gjort. Droppet ökas, å i en timmes tid kan vi känna å se det lilla huvudet, men hur mycket jag än tar i, å i hur många olika ställningar vi försöker vill det inte komma längre.

Klockan 5.55 tillkallas läkare, för att jag inte längre kan krysta effektivt utan bebisen behöver lite hjälp av en sugklocka.

Läkaren kommer å sugklockan fästs på det lilla huvudet.

Jag krystar å känner att barnet är på väg ut, tror till å med att det är över, men det krävs en kryst värk till innan han klockan 6.13 ligger på mitt lår. Navelsträngen var så kort så den räckte inte ända upp på bröstet. Tror att jag å Martin(som hela tiden har hållt mej i handen, å sagt att jag är duktig) ser den lilla pnugen nästan samtidigt. :)

Tittar iallafall på honom å säger det är en pojk... Ingen av oss gråter dock, som vi trodde.

Martin klipper navelsträngen å vi disskuterar namn...

För mej känns förlossningen som en revansch, en betalning för att jag har haft så ont å mått dåligt under graviditeten. Jag slapp gå över tiden.Barnmorskan Gunlis var "vår" under hela förloppet å hon var toppen.Tycker jag kom lindrigt undan med bara tolv timmar och fem ynkliga stygn... :) Kan till å med tänka mej att göra det igen. :) Är dessutom väldigt nöjd att jag klarade mej utan lustgas.

Men framför allt är jag överlycklig över resultatet:

Vår son Viggo född 23/2 2008

Kusinerna, är de inte gulliga?

Marina å Hanna har varit här å hälsat på en runda i dag. :)

Är fortfarande för trött för att skriva allt jag vill berätta, men huvudet kommer väl i gång snart. :)

Faster och Viggo, Morbror och Hanna

 

KAOS råder hemma hos oss för tillfället...

Hinner inte med nått just nu känns det som.

För er som väntar håller jag i allafall på att skriva förlossningsberättelsen i huvudet, det är i trots allt nått. :)

Kan meddela att jag redan har brutit emot en av min principer, min lille grabb har nämligen redan i en napp i munnen.. :)

Bjuder å en bild till, såklart!