Just nu mår jag riktigt dåligt.

Tänkte försöka beskriva hur jag känner mej.

Det känns som att jag har drabbats av något dåligt, en kris utan att det egentligen har hänt något alls.

Allt är bara för mycket, rent fysiskt är det till å med lättare att ha barn än jag hade befarat, att gå upp natten å få mindre sömn hade jag ju räknat med.

Men den psykiska biten, ständig oro för att göra fel, "förstöra" honom, att han ska må dåligt osv. är bara för mycket ibland. Trots att jag vet att jag inte är en sämre mamma än nån annan känner jag mej aldrig tillräckligt bra.

Å så är det det här med kärleken, jag är egentligen inte rädd att Martin ska sluta älska mej utan snarare det motsatta, att min kärlek till honom ska försvinna... 

 Jag sover riktigt illa, knappt nått alls, kan inte slappna av. När jag väl somnar är jag spänd som en pinne å vaknar å har ont. jag mår dåligt över hur min kropp ser ut å för att jag känner mej instängd i lägenheten rent fysiskt. Mår dåligt för att jag är trött å för att jag  borde va så glad, å må bättre än nånsin.

Är rädd att jag ser flytten å huset som en mirakel-lösning på alla problem, tänk om det inte blir så fantastiskt som vi hoppas på?

Vad gör vi då? 

Jag är inte hypokondrisk av mej. Framför allt inte om man jämför med den man jag lever tillsammans med.

Ni vet den den där egen-vårds-guiden man fick med posten?

Den har jag fått gömma, lika så mina skolböcker som innehåller en massa sjukdomar. Det är en hel story i sej, alla Martins diagnoser. :)

I vilket fall som helst brukar jag inte ta mina "känningar" på så stort allvar, det går väl över brukar jag tänka. men nu börjar jag känna mej lite nojjig för min rygg. Har haft ont på exakt samma ställe hur länge som helst nu. Innanför skulderbladet på högersidan, tänk om det är nått värre än bara lite hög belastning...? Hu, hu, hemska tanke....

Den glada nyheten är däremot att vi ska ut å gå med Anna i kväll, så då kan jag skjuta fram det projektet i allafall. :) Roligare att gå i hop med någon också. Visst, jag går ju med Viggo, men han tenderar till att somna så fort vi vagnen har börjat rulla, så han är inte mycket till socialt sällskap... :)

Måste ju säga att för nån som inte är sugen på att blogga är jag fortfarande ganska aktiv. :) 

Sitter å försöker samla kraft till att börja den här dagen.

Är sugen på en promenad, men jag har ont lite här å var, bla. i låret, måste ha sträckt till baksidan på nått sätt. :( SOlen skiner i allafall, så vädret kan jag inte skylla på.

Måste köra till Tubba-torg med, har två stora kassar med kläder som ska skänkas i bilen, å de kan ju inte ligga där i alla evighet, så det är ganska tvunget att göra det i dag.

Sen ska jag packa ner skor å jackor å eventuellt lite finporslin+glas.

Tyvärr känner jag mej deppig, har ingen lust att göra nått alls förrutom lägga mej i soffan å gosa med Viggo... Han sitter för övrigt i sin babysitter just nu, han andas bättre å skrattar för fullt åt mobilen. :) 

Är det så kul å blogga egentligen?

Känns lite som det roliga har försvunnit för tillfället, men ändå fortsätter jag, ibland undrar jag verkligen varför? 

Det tar ju en massa tid att hålla en blogg vid liv, kanske skulle jag kunna göra något vettigare av den tiden? 

Ett år är kanske levandstiden för en bra blogg? 

Vi får se hur det blir... Kommer ju va utan internet ett bra tag i samband med flytten, då kanske det är dags att avveckla..?!

---------------------------------------------------------------------------------------------- 

Har haft en hemsk natt. Viggos näsa har varit helt igensatt, å absolut inget har hjälpt. Han har haft svårt att äta å varit jätteledsen. :(

Fruktansvärt när man inte kan göra något. 

Nu är det lite bättre, men en stor del av natten å farmför allt morronen har spenderats med att försöka trösta en superhungrig bebis som knappt kunnat andas... :( Stackas min lilla pojk...