Alltså hörrni.
Jag är mållös över er massiva stöd i dag.
Tusen, tusen tack!

Nu ska jag sova.
Å i morron ska jag stanna hemma från jobbet å sluta mörka hur jag mår mer.
Å ringa alla de där samtalen jag skjutit upp för länge!
Vi hörs då såklart!
Kram å gonatt!

Sitter här på min jobbrast med tårar i ögonen av er omtanke.
Tusen tusen tack, hörrni! <3

En liten promenad med lupus! :)

Det har varit ganska ytligt här på bloggen på sistone.

Dels för att jag prioriterat min tid till annat än långa djupa inlägg å dels för att jag inte har orkat.

Nu känner jag dock att det är tid å va allvarlig igen.

Tid att berätta vad som händer i mellan matlagning, gos med barn å träning, å låta er veta hur jag egentligen mår just nu.

För att vara helt ärlig så mår jag sämre än jag nånsin gjort.

Städig huvudvärk, ömma axlar å en städig klump i magen av nerstämdhet.

Jag vet inte hur det hände, men jag skulle tro att det byggts upp under höstens gång, av den turbulentat tid jag upplevt på jobbet å kanske som en eftersläng av ett ytterst påfrestande plugg å jobb år.

Nu har det gått så långt att jag inte vill gå till jobbet.

Det arbete som jag alltid älskat å hyllat så högt ger mej ångest redan innan jag gått dit, å jag kan inte förmå mej själv att hitta tillbaka till glädjen.

Jag vet att jag kanske borde sjukskrivit mej direkt när huvudvärken började komma, innan allt hann nå denna nivå, men sanningen är den att jag inte vågat.

Av rädsla för att aldrig mer klara att gå tillbaka.

Jag är fortfarande rädd, att bli likgiltig å bitter, å för att bli den typen av undersköterska jag själv alltid föraktat.

Men mest av allt så skäms jag.

Att jag låtit något så obetydligt som ett arbete ta i från mej den glädje å energi som min familj borde fått.

Å över hur jag inte orkat i sådant som är livet å som alla andra klarar.

Att jag varit svag å låtit mej brytas ner.

Nu är det nytt år å jag hoppas fortfarande att jag ska reda upp detta.

Boka tider för allt jag kan tänkas komma på å gå vidare.

(jag skriver inte det här för å fiska sympatier på något vis utan vill bara lägga korten på bordet, å skriva av mej. å för att ha detta ha den här texten att gå tillbaka till för å förstå själv vad som händer med mej)