Alltså ibland önskar jag att jag var ett bekymmersfritt barn igen.

Som inte hade särskilt höga krav på mej själv å kunde förlora mej i lekar i timmar.

Som slapp ta tag i svåra saker å fatta beslut hela tiden.

I dag är en sån dag.

När jag har huvudvärk å en ångest som bara växer.

Jag måste ta tag i å få klarhet i vissa saker innan det göra mej tokig.

Å innan det går ut över mina barn.

Problemet är bara att jag är så fruktansvärt feg, eller kanske snarare rädd för svaret jag kan få å för hur jag ska hantera besvikelsen.

Jag hatar att erkänna mej svag, eller att jag misslyckats.

Men ingen kan läsa mina tankar å det är bara jag som äger makten att förändra min situation.

Jag vet att jag måste, men det tar emot, å jag fegar. Drar ut på frågan som jag inte ens vet hur jag ska ställa för att det ska bli rätt.

Men man kan inte vänta på rätt tillfälle i en evighet, å jag det är nu jag måste lösa det här.

Innan det är för sent.

Man måste nå botten, bristningsgränsen innan det vänder.
Visst är det så?

I allafall för mej.
Å min botten outas för det mesta här å sen kan det bara gå på ett håll, nämligen uppåt.

Veckans oro, trötthet å rädsla känns redan avlägsen.
Härligt!
:)

Jag måste lära mej att sortera, sålla å inse att jag gör vad jag kan.
Å framför allt att jag är bra på vad jag gör.

Nya tag nu alltså.
All over.
Igen.
Alltid.
Som vanligt.
:D

Har absolut ingenting spännande eller roligt att tillföra er denna torsdag innan fredagen jag undvikit att ens tänka på.
Den 4 oktober 2013.
Begravningsdagen för mina kusiners pappa som förlorade kampen mot cancer på Leos treårsdag, å somnade in på tok för tidigt.
Det är ogreppbart å utom vår kontroll å det sorgligaste jag någonsin upplevt.

Alla mina tankar går i kväll å i morron till min moster å mina kusiner som lever i min värsta mardröm.


Flyr den stundtals grymma verkligheten genom att påbörja säsong 2 av underbara Homeland...

Alltså.

Jag har varit slarvig å lat å glömt gång på gång att ringa kvinnohälsovården om ett nytt p-piller-recept.

En vecka har jag stått här helt utan piller å det har slagit till rejält i dag.

Mensvärk från hell, å värsta sortens pms. :(

Herregud, de där pillerna är ju värda sin vikt i guld som skonar mej från det här.

Tack å lov har jag både ringt å varit på Apoteket så snart hoppas jag på återställd ordning, men fram tills dess så lider jag big time... :(

Nu har jag inte bara pms-deppat å köpt sämst-test-kräftor i dag utan vi har haft besök av Hanna å Cesar.

Precis lika trevligt som det brukar. :D

De stora pojkarna såg vi inte mycket av alls utan de lekt mest hela tiden å Leo han grejade också en massa med sitt.

Trevligt tyckte jag å Hanna å kollade på OS-sändningar på datorn. :)

Nu ska jag ägna mej åt OS igen, på tv:n den här gången. :)

Men först ska jag visa lite av det vi köpte på det blågula varuhuset. :)

Jag å Viggo ligger i sängen å kollar på Lillefot.

Leo har gått å blivit en sjusovare å snusar än där inne hos sej.

Jag har legat vaken halva natten, dels för det varit varmt å kvavt men mest av pengarångest.

Vill att pengarna ska räcka till så mycket, men har gjort av med på tok för mycket redan innan lönen kom in på kontot. :(

Jag må va usel på å spara, men den här gången har jag lärt mej en rejäl läxa å det ska dröja innan jag köper så mycket nytt på en å samma gång.

Det är inte värt å må dåligt av, inte på nått vis..!

Jag är 27 år gammal å har en familj(som jag förvisso lagt alla pengarna på...) å nån sång måste jag med bli vuxen, äben ekonomiskt..!

Annars får Lyxfällan komma hit.

Nu tar vi nya tag, går upp å kokar kaffe å river ost över våra frukostfrallor. :D

I dag är det fredag å semester! :)

Jag är väldigt princip-fast när det gäller att ta med leksaker till förskolan.

Mina barn får inte ta med sej saker dit.

Dels för att Viggos avdelningen uttryckligen bett om det.

Men mest för att jag inte kan slå bort tanken på att det kan finnas barn vars föräldrar inte har råd att ge sin barn leksaker i samma utsträckning som vi

å framförallt för att jag vill att Viggo(å Leo såklart) ska få uppmärksamhet å uppskattning för den de ÄR inte för vad de HAR.

I dag är jag ännu mer säker på min känsla.

Följande utspelade sej när vi var på väg hem i eftermiddags.

Viggo trilskades ju som ni vet vid hämtning så i ett desperat försök att locka honom lite fortare till bilen plockade jag upp en pryl(backogan?!) han fick i sin Happy Meal i söndags från min ficka.

Han gick över dagisgården med den där lilla plastbollen i handen medan Leo smet för å åka ruschkana.

Han kastade grejen i marken å vips stod där tre "stora killar" å beundrade leksaken, ville hålla den å wow:ade sej!

Jag kan nästan svära på att dessa pojkar anser sej vara större å är ointresserade av min son i vanliga fall.

Men nu?!

Tänk att det kan ligga så mycket status i en leksak. Rätt leksak eller nått förvisso.

Men är det inte lite sjukt?

Vad lär vi våra barn egentligen?

Jag menar inte att jag är bättre än nån annan, våra barn får en massa grejer, har alltid märkeskläder osv. å vi har de senaste prylarna.

Men jag vill lära dem respekt å om lika värde, å att värdet hos en människa inte ligger i vad den äger.

Hur gör man det?

Går det ens?

Fy vad ensam jag känner mej i kväll.

Jag tvivlar på mej själv överlag men på

mitt beslut att byta jobb i synnerhet.

Var det verkligen värt det?

Jag hade fast, bra schema å är var trots allt ordning å reda.

Jag kunde lämna jobbet när jag gick hem å jag var glad å inspirerad när jag var där.

Nu har jag ingenting.

Ingenting mer än osäkerhet.

Å tvivel.

Osäkerheten går ut över familjen.

Å det blir det aldrig värt.

Hoppas allt känns bättre snart.

Åminstone schemat så jag hinner använda min tid.

Annars deppar jag i hop.

Sorgligast av allt är att jag alltid verkar vilja något annat?

Nöjer mej aldrig på jobbet.

Å blir besviken.

Jag hade det bra.

Men valde, vad som känns nu, fel.

Å jo,besviken är jag.

Verkligen.

Inte på andra den här gången.

Utan på mej själv

Jag måste mutra upp mej oavsett.

Frågan är bara hur...?

Det kommer väl knappast som en överraskning för någon att jag har ettganska rejält bekräftelsebehov.

Hey, jag har bloggat i snart fem år liksom. :)

Behovet att vara omtyckt är minst lika stort, i vissa fall så stort att jag själv undrar varför?

Då gäller det främst vissa personer som jag verkligen, verkligen vill att de ska gilla mej å det jag gör.

Dessa personer kan va sånna jag ser upp till men även helt radom personer som jag bara gillar lite mer än andra.

Dessa försök å viljan tar ibland så mycket energi å tid att det blir löjligt, men jag kan ändå inte stoppa mej själv.

Är det bara jag som funkar såhär eller förstår ni hur jag menar?

Även fast jag föredrar att va omtyckt är jag däremot inte den som kan va tyst när jag tycker nått är fel eller om jag tycker nått annat än den stora massan, men jag väljer mina fighter å bråkar liksom inte i onödan.