Har spenderat kvällen på skolan, sånguppvisning å föräldramöte med Viggos klass.
Ett trivsamt möte tycker jag, sakligt å bra. ;)

Iskallt om fötterna var det dock(frös redan hemma men fick inte ta med ulltofflorna för Martin...!) så jag har bäddat ner mej under tjockt täcke å pläd tillsammans med Sookie. ;)

Det är fotboll på tv å Martin hoppas nog på att jag ska ge upp hans involverande i Downtown abbey efter att han sov sej i genom två avsnitt i går, men jag tänker inte vika mej så lätt där å ska se lördagens Så mycket bättre i stället tänkte jag.

Men mest av allt håller jag tummarna för att jag somnar någonstans mitt i utan å grubbla över mitt läkarbesök.
Har faktiskt bestämt mej för å ta med mej Martin dit(trots att både Anna å Stina erbjudit sej. <3) mest som vittne å så han kan stoppa mej om jag börjar ljuga...
Han om någon vet ju hur jag mått på sistone(å typ 10 år tillbaka... :() å förhoppningsvis kan hans närvaro dämpa min instinkt att bara avfärda allt å skynda därifrån...
Om jag inte kan motivera mej själv att jag förtjänar hjälp så är ju familjen motivation i sej.

Nog ältat om det.
Nu ska jag viga en stund åt tolkningar av en av mina största barndomsidoler å förhoppningvis sova lite.

Kram å gonatt!

Fast besluten att lyckas mota bort udden av måndagsångesten.
(Fråga mej inte hur ångest kan kopplas till veckodagar, men det blir så för mej..?!)

Tänkte som så, att inte gör det svårt för mej själv.
Bara vila å vänta in Martin å Viggo å att barnen lagt sej så vi kan se downtown abby(Martin dissar å tycker jag ska se själv. Jag minns hur han sov sej igenom första GoT-säsongen med innan han fastande å tänker inte ge mej!).

Sen tänkte jag om.
Vila?
Mår jag bra av det?
Sällan faktiskt.

Så.
Jag bakade.

Fröfrallor till helgen(å kanske som comfortfood strax. :P).

Å sen blev det en halvtimmes träning. ;)

Nu blir det en varm dusch å pyjamasbyxorna på.

För när allt kommer omkring är det där med att va ärlig, mot sej själv, det allra bästa verktyget för å förlika sej med sina brister! ;)

Sovmorron!
Det satt fint det! ;)

Sovit har jag väl inte precis gjort sådär märkbart, men Martin har roddat klart Viggos morronbestyr så jag gick upp nu lagom till vinka av honom! ;)

I går kväll ägnade jag lite mer än en en timme åt "terapi" med pappa. ;)

Det handlar i stora drag om att "lära om handlingar för att kunna bemöta sin mest återkommande känsla".
Riktigt roligt som sagt.
Dels att pappa är tvungen å lyssna på mej non-stop(har är annars mest känd för å fladdra runt. :P) å dels har jag funderat i lite "nya" tankebanor under veckan som gått.
Både medvetet å omedvetet.
Själva materialet är väl mer inriktat mot barn för tillfället, men som sagt, vi klarade å ägna en väldigt långtid åt två rapporter så det funkar för vuxna med uppenbarligen. ;)

Torsdag i dag ja.
Kortdag för min del. :)
Nu jobbar jag väl aldrig precis länge, men torsdagar ändå lite kortare. ;)

Bakar lite frukostbröd här å kan ta det lite lugnt än så länge. ;)
Ska försöka mej på å leta upp ett recept(kan jag ha läst det i en frukostbroshyr från arla hemma hos Stina? *hoppas*) på fikonmarmelad.
Martin har mumlat lite om Kristianstad i helgen, å om det blir så vill jag till Ohlssons ost, å då måste jag ha marmelad. :P
(hur ofta det händer mej att recept försvinner?för ofta!)

Ha en bra dag.
Så hörs vi senare! ;)

Med facit i hand får jag ta tillbaka det jag skrev i går om att jag klarade mej.
Måndagar är tydligen den nya skräpdagen för mej.

Ska bespara er långtråkiga detaljer, men jag kan säga som så att jag la mej tidigt, i hopp om att sova lite.

Gick väl sådär om jag ska va ärlig.
Får försöka funka utan sömn ett tag till vad det verkar.

Så. Nog. Ältat. Om. Det.

Tisdag i dag ja.
Jobb förståss å HIIT i kväll.
Å däremellan en hel massa vardag. ;)

Hoppas ni får en bra dag.
Vi hörs senare! ;)

Vad besviken jag är alltså.

Jag har dragit på det här med å gå till doktorn i över ett år.
Mest för jag prioriterat bort det.
Å tänkt:
"det blir bättre snart"
"jag är väl inte tröttare än nån annan"
"skärp dej"
Osv osv.

Sen tycker jag väl lite att det är meningslöst å gå till doktorn.
Man bli aldrig tagen på allvar å avfärdas lättvindigt.
Å då blir det liksom enklare att bara hålla med om "att det är nog ganska okej ändå".
Ljuga för läkare(å psykologer) det är en talang jag besitter vill jag lova.

I dag var jag dock taggad.
Hade fått nog av att aldrig orka.
Å fick en tid låååångt in i framtiden.

Å det känns som en katastrof.
Jag behöver hjälp nu.
Riktig hjälp.
Av någon som tror på mej.
En doktor. Som kan förklara alla symtom med ett medicinskt fel helst.

För samtidigt är jag livrädd att det inte hittas något.
Att det är jag själv som gör mej trött.
Att jag mår dåligt utan orsak.
För det är obotbart hos mej vad det verkar.
Jag är i nån gråzon även bland psykiska åkommor å hur blir man hjälp då?

Jag vet att jag är vuxen å måste ta eget ansvar.
Men just nu hade det varit skönt med lite hjälp faktisk..

Den 21/10 fick jag tid hos doktorn.
(Bad om någon som har tid å lyssna å sa som det var: att om någon viftar bort mej å stressar så ljuger jag å mår prima.)

Fattar ni att det är över två veckor av väntan kvar då.
Å säkert ytterligare tid i väntan på provsvar.

Halvt panikslagen tar jag till allt.

Är snudd på lipfärdig av desperationen, men det är precis som jag släppt fram tröttheten ännu mer nu när jag erkänt att den är mer än "normal"...

Men vad gör man?
Väntar.
Krigar.
Hoppas.
Å orkar lite till.

Ett helt nytt block har fått komma fram ur gömmorna. ;)

I dag känner jag mej stolt.
Å taggad.
Å lugn på ett helt annat sätt.
Det låter kanske konstigt.
Men det känns som jag bestämt mej å fattat hur jag ska föra mej själv åt rätt håll.
Håll tummarna att jag lyckas så nå mina mål!

På mornarna när jag lämnar barnen brukar vi parkera vid skolan å sen gå därifrån både till fritids å sen vidare till förskolan.
I morse frös Leo å jag skulle ju ändå jobba i stan å hade vägen förbi förskolan så vi bestämde att vi kunde kosta på oss två stopp.
Men gissa vad som hände?
Jodå.
Jag körde förbi.
*emojiapan som håller för ögonen*
Leo satt knäpptyst i baksätet medan det gick upp för mej att jag var tvungen å vända.
Snacka om man är rutinbunden alltså.
Minsta lilla avsteg från det normala å man glömmer nästan lämna ett barn?! :P

I kväll ska Martin med Viggo på pingisen så det blir ingen måndags-löpning för min del.
Lika bra det kanske, för benhinnorna gör sej smärtsamt påminna nu igen.
Nu innebär inte utebliven runda utebliven träning utan jag har planer på yoga i stället! ;)

Hoppas ni haft en bra måndag so far?
Lämna gärna en rad eller två innan ni surfar vidare, alltid lika kul å höra från er. ;)

Vi hörs!
Kram å hej! ;)

Japp.
Hur ofta hör man inte påståenden i stil med..
"Du kan inte göra mer än ditt bästa"
"Bara du gjort ditt bästa ska du va nöjd"
Osv. Osv.

Jag har funderat på just det här sättet å tänka ett bra tag.
(tror Micke Gunnarsson berört det i något sammanhang med, men jag låter det va osagt innan jag vet säkert)

I formuläret Viggo skulle fylla i inför utvecklingssamtalet skulle han rita en glad eller sur mun på en gubbe jämte påståendet:
"Jag gör alltid mitt bästa"

Viggos mun var superglad, men jag kan inte låta bli att fundera.

Är det verkligen så viktigt?
Att alltid göra sitt bästa?
I varje situation? Varje dag?

Jag har levt med den devisen i hela mitt liv å se vart det tagit mej?
Med prestationsångest, skyhöga på mej själv å utmattningssyndrom.


Är det inte sundare att tänka:
I dag är jag trött, bara jag får saker gjorda så är det okej?
Eller jag känner verkligen inte för att lägga hela min energireserv på denna uppgiften, jag gör den för jag måste, men inte mer?


Å handen på hjärtat:
vem gör alltid sitt bästa?

Jag lagar inte alltid middag bara för att jag kan å jag ger inte allt alla dagar på jobbet eller på träningen osv.
Ibland för orken inte finns men jag har i min väg mot "friskare livsinställning" valt att inte göra mitt bästa hela tiden.
För att få ork å inspiration att räcka till de som ger mej energi tillbaka exempelvis.


Å tänk de som hela tiden gör sitt bästa men ändå inte når ända fram?
Eller för den delen vi som når fram, alltid kämpar å det hårdaste men ändå inte känner oss nöjda?

Så.
Kanske är det, i vår stressade å prestationsinriktade värld,
lite läge att ta ett steg tillbaka å tänka: att bra å rent av okej snarare än bäst räcker många gånger? ;)