Citron å ingefärsdryck.
Det godaste å dricka på morronen.
Näst efter kaffe förståss! :)

I dag är jag riktigt förbannad på mej själv.
La mej i går med känslan av att allt kändes okej å ett morrondagen skulle bli en prima vändning.(nä hoppet är det faktiskt inget fel på!) å vaknade ändå med ångest så stark att den är fysisk. Tryck över bröstet, huvudvärk å allmän rastlöshet.
Jag vet inte om jag ska låta skiten ta överhanden en stund å lipa över sånt som ändå inte går å påverka(rädsla för döden exemplevis. det finns inget rationellt i ångest-tankar å så är det med det..!) eller om jag bara ska ryta till åt mej själv å get-a-grip..?!
Det lutar väl åt det senaste, för i dag är det äntligen slut-vabbat. :)

Det är alltid svårt å veta om jag ska låtsas för er eller inte.
Skriva lite käcka rader å sen hantera allt det där tråkiga mer privat.
Men nä.
Även fast jag vet att jag har en hel del haters så väljer jag att va öppen, även om det kan blir långtråkigt för er.
Det hjälper att "säga saker högt" å jag mår redan lite bättre! ;)
Å jag lovar, att de där glada inläggen på så vis blir lika ärliga å äkta som de här andra.

Den torsdag innebär i vilket fall jobbmöte för min del.
Ingen höjdare å sitta stilla in ett rum en dag som denna, men det är ändå skönt med riktig vardag igen.

Eller riktig å riktig, kvällen blir lite ovanlig ändå, för Martin å Viggo ska åka till Mjällby å kolla när U21 landslaget möter San marino så jag å Leo blir ensamma.
Synd på missad träning, men vi får väl svinga lite kettlar hemma. :)

På tal om träning måste jag verkligen hitta ett sätt att få ordning på benhinnorna.(skor, värma upp, inte springa på asfalt, "gå av"?!? Hjälp mej gärna!)
För som det är just nu våga är jag mej inte ut på mornarna, helt ouppvärmd, å det känns så synd för det är så härligt att bege sej ut just på mornarna. Hela dagen blir liksom bättre av det!

Nu ska vi dra bort till Ica å handla lite innan Leo ska lämnas.

En sista fråga bara: utegympaskor till skolidrotten? Viggo påstår att alla klasskompisar har köpt nya särskilt för ändamålet?
Är det rimligt?
Jag tyckte han kunde ha ett par gamla nu de veckorna de gympar utomhus men det fick jag ju höra.. :/

Ha en bra dag!
Vi hörs!

Seriöst.
Jag orkar inte.

Jag vet varken ut eller in.
Jag kämpar å sluter för att alla ska må bra.
Barnen förståss.
(Stackars dom alltså. De kommer få lida för sin barndom hela livet känns det som. :()
Men också Martin.
Å jag själv.

Men hur å vad jag än gör slutar det alltid med flera steg tillbaka.
Det har varat länge nu det här å jag vill inte mer.
Jag vill vända.
Men vet inte hur.

Försöker njuta av lugnet mellan bråken men glädjen vill inte riktigt infinna sej.
Det känns som jag misslyckas vad jag än gör just nu.

Efter befriande nakenbad å skogs runda känns sinnet lättare men jag ändå inte sluta grubbla över hur jag blev så trasig egentligen?

Ansvaret för förändring ligger i vilket fall hos mej.
Å med ett glas sangria i handen lovar jag mej själv att ordna upp det här nu.

Prioritera rätt å sortera.
Jag vill leva mitt liv inte bara ta mej igenom det.

Varför är det så himla svårt för mej att låta lyckan å glädjen ta överhanden?
Den finns ju där.
Alltid egentligen.

Semestern 2015.
Sista dagen i dag.
Det varken regnar eller blåser så jag passar på att vara utomhus. ;)

Hela året har jag varit utväntandes på sommaren, å så kom den aldrig.
Man kan inte göra något åt vädret, å det är inte lönt å pipa över, men jag hade hoppats på betydligt fler bad under semestern såklart.

Vi har mycket härligt att se tillbaka på, det har vi verkligen, å vi har njutit ändå, det har vi verkligen.
Men ändå, denna sommaren går inte till historien som den bästa precis.
Det låter bittert, jag vet, men livet är inte allt på topp.

Tyvärr var det inte bara vädret som inte blev som jag tänkte mej, men jag forsätter å hoppas på att hösten blir bättre än bäst nu.

Började eftermiddagen med ångest över allt jag inte orkar å funderingar på om alla andra också är slitna eller om det bara är jag?
Det har tagit över min hjärna känns det som.
Är det alla år av sömnlöshet å non-stop framåt-ångande som kommer i fatt?
Är jag fortfarande ovan att stiga upp å jobba fem(fyra) dagar i streck?
Eller måste jag bara inse att det är så här det är?
Att jag inte orkar allt jag vill(å egentligen ingen annan heller men det talar ingen om?)?

När Martin kom hem piggnade jag faktiskt till av tanken på vår oplanerade helg å kvällens matkasse-trots(vem grillar inte i dag liksom?) å städade av altanen! :)

Det finns hopp om sommar i luften i dag.
Ljumna kvällar å mina älskade bad(å stugan!) jag längtar.
Å fram tills dess funkar rosé på altanen i väntan på fredagsgill utmärkt! :)

Ombytt å klar.
Det får va hur soligt det vill men jag tänker inte sätta en fot utanför dörren mer i dag!

Vilken vidrig dag detta blev.
Har haft hemlängtan till tusen å inte haft nån som helst lust till någonting.
Varit ett känslomässigt vrak, trött, rastlös å lipig.

Fick till å med stänga in mej en stund på jobbet å torka tårarna.
Jag har ont i en fot å vill nog allra helst bara bädda ner mej å sova tills i morron.

Men jag ska försöka skaka av mej olusten å njuta av mina fina barn som jag längtat så efter hela dagen.
Det ska nog ordna upp sej om efter nån timme i deras sällskap. <3

Jag återkommer med fredagsmys-tips om en stund. :)

Kram på er!

I badrumsskåp nummer 1, vad gömmer sej väl där?

Jojomensan!
Blöjor.
Det är ju bara 2,5 år sen eller så sen någon använde det här.
Å som synes trängs dom med toapapper å flytande tvål, dvs. Grejer vi använder oss av ofta.
Hur kan dom ändå legat där så länge..?!

Å håll i er nu.
Det blir värre.
I skåp nummer 2:

Leo slutade ammas när han var fyra månader.
Å han blir fem efter sommaren.
Men visst, amningsinlägg är säkert bra å ha. :P

Resterande skåp vågar jag inte ens öppna. :)
Fast samtidigt..
Kan det bli mycket värre än det här.
:D

Alltså.
Nu ska vi prata allvar.
Vi ska prata kalas.
Barnkalas.

Jag har två barn å det innebär minst ett å många gånger två kalas per helg(när inte Leo blir bortglömd av sina jämnåriga för han går kvar på "mellan-avdelningen" på förskolan, men det är en annan historia.) å vet ni vad jag tycker?
Jag tycker det är hysteriskt.
Det ska köpas presenter å utstyrslar å Gud vet allt. Tider ska passas å all ska va perfekt( ni som träffat Viggo fattar det där).
Jag erkänner dock att jag hellre kör skyttetrafik mellan bjudningarna hela helgerna än att mitt barn inte blir bjudet, men jösses säger jag bara.

Den som påstod att det är enklare att va förälder nu än förr får ett rungande mothugg av mej..!
Kraven på oss är snarare skyhöga!

Viggo fyller ju då sju denna månaden har hittills varit bjuden på ett bowlingkalas, ett gympasalskalas å ett badhuskalas bara i år.

Ett aningens svårt att toppa för en mamma som ändå förståss vill uppfylla barnets önskningar.
I detta fallet innebär önskningen faktiskt att vi ska ha kalas här hemma.
För 21 ungar i klassen, plus några till.
Trångt å galet, javisst, men här kickar mina principer in.
Jag vägrar tvinga Viggo att välja gäster.
Alla ska bjudas å så är det bara.
Ingen får glömmas eller missas.
Man skulle kunna bjuda enbart pojkarna i klassen men där har jag ännu starkare åsikter om hur fel det skulle kännas för mej att säga till mitt barn: "nu är det så att du föddes med snopp så tjejkompisarna får du skippa!"

Sen kan jag inte låta bli att tänka lite större, att vi som föräldrar på 2000-talet har ett samhällsansvar.
För det finns de som har det sämre ställt.
Där bara presenterna till kalasen borrar djupa hål i plånböckerna å där kalas för en miljon ungar innebär att de går bankrutt.
Den delen kan barnen inte förstå.
Men vi bör ta med den aspekten i beräkningarna också.
Tycker jag.

Hur tänker ni?

Helst hade jag velat bojkotta hela fenomenet faktiskt.
Men hur skulle jag kunna missunna barnen något som är så viktigt för dem bara för jag vill dämpa hysterin?