Har sett reklamen å gått förbi dessa påsar i affären å frågat mej:

vem i hela världen köper chips med pickles-smak?

Svar: Min lillasyster. :D

När jag känner mej såhär lite nere brukar det oftast hjälpa å skriva av mej här.

Med tanke på hur det slutade sist, när jag tog upp Viggos trots, med hetsjakt å debatt om dagis känns det inte ens aktuellt.

Då var jag gnällig å trångsynt.

Å det ansåg nästan att jag vanvårdade Viggo, å trotsen berodde helt å hållet på mej som vägar ha honom på dagis när jag är föräldraledig med Leo.

Mindre kul.

Just nu låter jag alla sånna kommentarer komma åt mej med.

Jag vet att jag fick oerhört många uppmutrande ord med, men det hjälps inte.

Tradigt, jag vill inte ha det såhär.

Min ärlighet i det jag skriver har varit det jag fått mest komplimnager(å besökare..?) för.

Utan det kan jag lika gärna lägga ner hela skiten.

Så känns det nu.

Jag har egentligen en massa å skriva om, men jag låter bli, vill inte ta mer skit just nu.

Tråkigt när det roliga känns så långt borta.

Kanske är det dags för bloggpaus, eller skrotning, en gång för alla...!

I dag är jag helt slut.

Jävla skit.

Hatar verkligen å va trött.

Känns som jag bara vill gråta hela tiden.

Dessa sabla hormoner gynnar ju verkligen ingenstans.

De gör att det känns som om allt å alla är emot mej. :(

Har världens bästa liv, å vill inte ha sånna här depp-dagar.

Kan väl inte komma i från det tyvärr.

Men man kan ju alltid hoppas...

Ja jösses.

Det kommer ta ett tag å lära sej den här telefonen.

Efter över tio års troget Sony Ericsson användande blir det inte lätt å lära sej en sån här high tech sak.

Det kommer gå, men det kommer ta ett tag.

Jag har nu även lyckats blogga å skicka sms till Anna. :D

Är fortfarande så ledsen å skakad över vägtraumat. :(

Vill bara gå upp å krama Viggo som sover där uppe, Leo med.

Dessa underbara små liv, de betyder allt.   

När Leo har ätit nästa gång ska jag sova.

Har INGENTING planerat i morron, å det känns ganska skönt!

Kanske blir en liten runda till "fårahagen" eller nått annat skogsaktigt å barnvagnsvänligt om vädret tillåter. :D

Gonatt!

Jadå, det funkar å blogga från min iphone, i alla fall när jag är uppkopplad på vårt nätverk. :) Lite pilligt å smått men det går utmärkt i brist på dator. :)

Nä.

Ingen blogglust alls i dag.

Beror som vanligt på att det är såååå tråkigt å behöva försvara sej hela tiden.

Jag vet att det kommer med den här hobby:n å jag vet att de flesta av er menar väl.

Men ändå.

Jag är en människa som alla andra, om än duktigt mera offentlig eller vad man ska kalla det.

Å jag bli ledsen, även om det inte är syftet.

Har gjort en massa skoj i dag å ska i väg nu.

Får se om det blir fler inlägg i dag, eller om jag tar en paus!

Jag äger en Iphone 4.

Den ligger uppe på diskbänken, med sitt rosa skal å ser in ut.

Om jag kan använda den?

Svar: NEJ!

Först så fick jag vänta i en månad innan den ens leverades.

Sen kopplade jag ju inte att det var den som kommit som DHL-leverans å hämtade inte ut den förren i torsdagskväll.

Satt uppe halva natten å kämpade, registrerade den på itunes fler gånger, men nä, den kom inte i gång.

Tidigt i fredags morse slog det mej att jag var tvungen å aktivera det nya sim-kortet som är för just iphones, kallat micro-SIM.

Förljde intruktionerna på tres hemsida, men lyckades ändå inte, för det fanns ingen aktiveringskod i mina papper.

Fredagen gick sedan åt till lite annat(om man säger så. :D) men på kvällen ringde jag tre´s kundtjänst.

Där blev tjejen jag pratade med förvånad över att jag ens hade nån iphone, för den fanns inte markerad som levererad i deras datorer.

Samtalet bröts, jag fick ringa upp igen å det lovades att min telefon skulle funka inom en timme.

Bull shit.

Ringde igen på lördags förmiddagen, då kunde det ta 24 timmar innan telefonen började funka.

Jag avvaktade.

Å ett helt dygn senare ringde jag igen å fick tag på en tjej som faktiskt erkände att det var it-killarna som manuellt var tvugna att markera min telefon som levererad för att jag skulle kunna få en aktiveringskod.

Hon gjorde vad hon kunde, men inte ett liv i min lur.

Denna tjej lovade att ringa upp i söndags, men jag har fortfarande inte hört av henne.

Jag ringde två riktigt arga samtal till under söndagen, men fick ingen respons mer än att jag skulle vara tvungen att avvakta.

I måndags ringde jag Adam på abonnemangsfrågor eftersom jag har tröttnat på dom på teknisk support, som bara flummar å säger olika saker.

Han meddelade att vi är många med samma bekymmer, som har iphones vars simkort inte vill aktiveras.

Således var det bara till å avvakta igen.

I måndags kom i allafall min aktivveringskod, men min iphone, ligger som sagt på diskbänken å väntar.

Ännu.

Ringa i morron igen?

You bet!

Om jag börjar bil frusterad? Å vad jag tycker om tre just nu?

Det orkar jag inte ens gå in på! :(

Å vad livet är härligt just nu.

Har haft lite av en lipdag.

Av både lycka å av oro.

Hormoner som spökar skulle jag gissa på. :D

Leo är så enkel som en bebis kan bli, äter, sover å är allmänt nöjd med livet. :)

I dag har han varit med mycket mera, tittat sej omkring å så. :D

Han är så underbart fin. <3

Å det roliga är att det verkligen känns som han funnits i vår familj jämt. :) Så självklart att det skulle bli just han liksom.

Vår fina, fina Leo.   

Jag förstår inte hur jag kunde vantrivas så när Viggo var bebis?

För fy vad dåligt jag mådde då.

Visst han var inte så enkel kanske, men ändå?

Då hade man ju all tid i världen å njuta.

Nu har man ju världens finaste tvååring också, å mitt hjärta brister varje gång vi påbörjar nått å så lyckas Leo bli hungrig just då.

Besvikelsen syns, å Viggo väljer att ty sej till Martin, det märks.

Hoppas verkligen jag klarar detta ensam sen...

Som sagt, jag gråter för allt i dag å känslorna är överallt å ingenstans. :)

I kväll har vi varit hos mamma å pappa å ätit mat.

Där var avudsjukan ett faktum, mormor är Viggos, thats it. :D

Fick inte ens en bild på mamma å Leo, men morfar fick mysa lite när Viggo å mormor var ute hos hönsen. :)

Har dock inte lagt över bilderna på datorn märkte jag nu, så den får vi titta på en annan dag. :)

Anna å Leo har jag däremot en bild på. :)

Något somär så himla komiskt precis när man fått barn är att man känner sej såååå smal. :)

Vi har igen spegel upp här hemma just å jag är inte dummare än att jag fattar att den där smalheten mera är en känsla än en sanning.

Mamma å pappa däremot, de har spegel.

Jösses vad man ser ut säger jag bara, smal? Nä, inte precis. :D

Visst, jag väger såklart betydligt mindre än förra veckan vid denna tiden, svullanden i ansiktet har nästan försvunnit å magen börjar gå tillbaka(den del som kan göra det av sej själv. :P) men ändå. :)

Visst, jag accpeterar läget, just nu.

Jag kommer inte kunna träna på ett bra tag, å det är ingen prio, men jag ska INTE se ut såhär för alltid, det svär jag på. :)

I morron ska jag klippa mej. :D

Alltid nått, nästa vecka ska vi fotas till tidningen är tanken, å jag tänker inte se lika hemsk ut som jag gjorde sist, det är en sak som är säkert. :)

Förrutom å klippa mej ska vi till bvc i morron eftermiddag med.

Leo ska vägas å mina stygn ska bort.

Eller ja, stygn å styng agraffer, metallhäftor.

Det ska bli sååååå skönt å slippa dem.

Ett steg närmare en återställd kropp. :D

Annars ska vi nog mest mysa. Surprise? :P

Ska passa på å njuta nu när Martin är hemma å så länge allt flyter på så bra. :D

Nu ligger bägge våra fina killar där uppe i varsin säng å sover.   

Vi kollar på tv/sitter vid datorn(i mitt fall då) å njuter. :D

Har ett par inlägg på lager, så det blir väl detta jag pysslar med i kväll. :D

Å kolla på Per med såklart tills nån av grabbarna vaknar. :)

Först blir det en dusch. :D

Kram på er!