Direktlänk till inlägg 25 maj 2007
Härom dagen blev en av mina grannar hämtad av ambulans.(inget allvarligare, hon gick själv till bilen)
Halva grannskapet var ute på gården och jag följde dramat från min balkong.
När mannen till den lilla tanten som var dålig kom ut på gården tittade alla bort, utom en som gick fram och frågade hur det var. Han är ursprungligen från något annat land än sverige. Det fick mej att börja fundera, är det typiskt svenskt att fega ur..? vara rädd för att säga fel..? fly från svåra situationer..?
Jag tror nästan det, civilkurrage och mod är nästan en bristvara hos oss svenskar, varför??!
Kan inte erinra mej att man i skolan lärde sej att offra sej själv och trotsa sina rädslor för att hjälpa andra, eller har jag fel??! Tycker det snarare känns tvärtom. Är det inrutat i vårt narturliga arv att aldrig lägga oss i..??! Inte ens när det gäller att hjälpa eller stötta någon??! Föstår det inte... Påstår dock inte att jag själv är speciellt modig, men jag vet att om jag ser någon ramla på stan, någon jag känner drabbas av dödsfall eller liknade eller om någon gör något jag tycker är orätt kan jag inte bara dra mej undan och va tyst!
Hoppas att jag i framtiden lyckas lära mina barn att stå upp för andra på samma sätt som man står uppför sej själv... och att vi kan lära oss och anamma att inte skämmas för att vi vill hjälpa någon...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 |
13 |
|||
14 | 15 |
16 | 17 | 18 |
19 | 20 | |||
21 |
22 | 23 | 24 |
25 | 26 |
27 |
|||
28 | 29 | 30 | 31 | ||||||
|