Direktlänk till inlägg 19 mars 2009
När jag var gravid med Viggo svor jag så gott som på att det var min första å sista graviditet å mitt ända barn som skulle födas.
Redan när Viggo var ett par månader hade jag ändrat uppfattning, mest för hans skull, klart Viggo skulle bli storebror, lååååångt in i framtiden.
Att veta att jag inte är "klar" å har möjlighet(vet man ju aldrig, men ni förstår) å plats å ork har varit en lättnad. Att det finns en möjlighet för ett göra om/göra rätt-scenario.
Samtidigt finns det inget som skrämmer mej mer än tanken på en andra graviditet å ett andra barn.
Jag är rädd för att bli tjock, har fortfarande inte blivit av med övevikten sen senast.
Jag är rädd för att bli invalidiserad, jag hade nog med mej själv sist hur skulle det funka med ett barn att ta ansvar för samtidigt?
Jag är livrädd för att jag ska må lika såligt som jag gjorde när fram tills Viggo var gott å väl tre månader.
Rädd att jag inte ska klara av två barn å Viggo ska komma i skym undan.
Sen är jag rädd för att föda, min första förlossning var en dröm, vad är oddsen att man ska ha det så smidigt två gånger?
Trots alla rädslor har jag på senaste tiden kommit på mej själv med att snudda vid syskon-tanken mer å mer.
Jag kan till å med erkänna att jag blir lite avundsjuk på gravida, den speciella uppmärksamheten man får å allt nytt å pirrigt.
Så ja, om det är möjligt, klart Viggo ska få ett syskon...
En dag... :D
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|