Alltså.

Jag har varit slarvig å lat å glömt gång på gång att ringa kvinnohälsovården om ett nytt p-piller-recept.

En vecka har jag stått här helt utan piller å det har slagit till rejält i dag.

Mensvärk från hell, å värsta sortens pms. :(

Herregud, de där pillerna är ju värda sin vikt i guld som skonar mej från det här.

Tack å lov har jag både ringt å varit på Apoteket så snart hoppas jag på återställd ordning, men fram tills dess så lider jag big time... :(

Nu har jag inte bara pms-deppat å köpt sämst-test-kräftor i dag utan vi har haft besök av Hanna å Cesar.

Precis lika trevligt som det brukar. :D

De stora pojkarna såg vi inte mycket av alls utan de lekt mest hela tiden å Leo han grejade också en massa med sitt.

Trevligt tyckte jag å Hanna å kollade på OS-sändningar på datorn. :)

Nu ska jag ägna mej åt OS igen, på tv:n den här gången. :)

Men först ska jag visa lite av det vi köpte på det blågula varuhuset. :)

Jag å Viggo ligger i sängen å kollar på Lillefot.

Leo har gått å blivit en sjusovare å snusar än där inne hos sej.

Jag har legat vaken halva natten, dels för det varit varmt å kvavt men mest av pengarångest.

Vill att pengarna ska räcka till så mycket, men har gjort av med på tok för mycket redan innan lönen kom in på kontot. :(

Jag må va usel på å spara, men den här gången har jag lärt mej en rejäl läxa å det ska dröja innan jag köper så mycket nytt på en å samma gång.

Det är inte värt å må dåligt av, inte på nått vis..!

Jag är 27 år gammal å har en familj(som jag förvisso lagt alla pengarna på...) å nån sång måste jag med bli vuxen, äben ekonomiskt..!

Annars får Lyxfällan komma hit.

Nu tar vi nya tag, går upp å kokar kaffe å river ost över våra frukostfrallor. :D

I dag är det fredag å semester! :)

Jag är väldigt princip-fast när det gäller att ta med leksaker till förskolan.

Mina barn får inte ta med sej saker dit.

Dels för att Viggos avdelningen uttryckligen bett om det.

Men mest för att jag inte kan slå bort tanken på att det kan finnas barn vars föräldrar inte har råd att ge sin barn leksaker i samma utsträckning som vi

å framförallt för att jag vill att Viggo(å Leo såklart) ska få uppmärksamhet å uppskattning för den de ÄR inte för vad de HAR.

I dag är jag ännu mer säker på min känsla.

Följande utspelade sej när vi var på väg hem i eftermiddags.

Viggo trilskades ju som ni vet vid hämtning så i ett desperat försök att locka honom lite fortare till bilen plockade jag upp en pryl(backogan?!) han fick i sin Happy Meal i söndags från min ficka.

Han gick över dagisgården med den där lilla plastbollen i handen medan Leo smet för å åka ruschkana.

Han kastade grejen i marken å vips stod där tre "stora killar" å beundrade leksaken, ville hålla den å wow:ade sej!

Jag kan nästan svära på att dessa pojkar anser sej vara större å är ointresserade av min son i vanliga fall.

Men nu?!

Tänk att det kan ligga så mycket status i en leksak. Rätt leksak eller nått förvisso.

Men är det inte lite sjukt?

Vad lär vi våra barn egentligen?

Jag menar inte att jag är bättre än nån annan, våra barn får en massa grejer, har alltid märkeskläder osv. å vi har de senaste prylarna.

Men jag vill lära dem respekt å om lika värde, å att värdet hos en människa inte ligger i vad den äger.

Hur gör man det?

Går det ens?

Fy vad ensam jag känner mej i kväll.

Jag tvivlar på mej själv överlag men på

mitt beslut att byta jobb i synnerhet.

Var det verkligen värt det?

Jag hade fast, bra schema å är var trots allt ordning å reda.

Jag kunde lämna jobbet när jag gick hem å jag var glad å inspirerad när jag var där.

Nu har jag ingenting.

Ingenting mer än osäkerhet.

Å tvivel.

Osäkerheten går ut över familjen.

Å det blir det aldrig värt.

Hoppas allt känns bättre snart.

Åminstone schemat så jag hinner använda min tid.

Annars deppar jag i hop.

Sorgligast av allt är att jag alltid verkar vilja något annat?

Nöjer mej aldrig på jobbet.

Å blir besviken.

Jag hade det bra.

Men valde, vad som känns nu, fel.

Å jo,besviken är jag.

Verkligen.

Inte på andra den här gången.

Utan på mej själv

Jag måste mutra upp mej oavsett.

Frågan är bara hur...?

Det kommer väl knappast som en överraskning för någon att jag har ettganska rejält bekräftelsebehov.

Hey, jag har bloggat i snart fem år liksom. :)

Behovet att vara omtyckt är minst lika stort, i vissa fall så stort att jag själv undrar varför?

Då gäller det främst vissa personer som jag verkligen, verkligen vill att de ska gilla mej å det jag gör.

Dessa personer kan va sånna jag ser upp till men även helt radom personer som jag bara gillar lite mer än andra.

Dessa försök å viljan tar ibland så mycket energi å tid att det blir löjligt, men jag kan ändå inte stoppa mej själv.

Är det bara jag som funkar såhär eller förstår ni hur jag menar?

Även fast jag föredrar att va omtyckt är jag däremot inte den som kan va tyst när jag tycker nått är fel eller om jag tycker nått annat än den stora massan, men jag väljer mina fighter å bråkar liksom inte i onödan.

Jag har en vidrigt värdelös dag.

Jag mår ärligt talat skit.

Förkyld å förvirrad.

Känslorna kan jag sätt ord på,

men vad de bottnar i är jag tvungen att hålla för mej själv.

Besvikelse.

Dåligt samvete.

Oro.

Ångest.

Även fast jag inte kan blogga om allt rakt ut känns det bra att ha stöd från er där ute.

Så är det.

Det är därför jag bloggar.

För att NI finns!  

Nu har jag ju faktiskt(tro't eller ej. :P) verkliga vänner också.

Så när barnen somnat å vi vuxna fått i oss lite mat är det jag som sätter mej på cyklen hem till Anna.

För å älta igenom allt å faktiskt lite för å fira.

Fira? Japp, det är i morron ett år sedan de blev Asarums-bor!

Jag vaknade ju som ni vet inte med ett leende på läpparna precis, men vem gör det innan klockan fem på morronen?

Tyvärr har hela dagen utvecklats åt samma håll å jag kan framför allt sätta ord på känslan av besvikelse.

På jobbet.

På dagiströtta barn.

På Viggo som inte orkar annat är å se på tv när jag längtat så efter å umgås.

På att jag aldrig kan mysa ner där jämte honom heller för då är det en liten son som klättrar på bord å krossar kvarglömda glas...

Ja, på hela situationen egentligen, men mest av allt är jag besviken på mej själv.

Som är trött, inte kan hantera jobbet eller hemmet eller Viggos eviga svartsjuka på lillebror.

Det sistnämnda skämms jag så förbannat över.

Det känns som allt är mitt fel.

Att jag inte hinner med Viggo å som inte klarar att få stopp på elakheter å avund.

När folk runt omkring ständigt påpekar hur Viggo är mot sin bror å sen samtidigt bara älskar Leo å hans glädjespridning gör det så ont i mej.

Jag ser på Viggo hur han hör å förstår att alla älskar lillebror, men ingen är liksom lika snabb å älska honom.

Min fina, fina Viggo är liksom inte hemsk... :(

Jag älskar förståss båda mina barn så mycket så det gör ont, å avskyr att de inte kan samsas.

För Leo han retas rätt bra han också nämligen, men det är det bara vi som ser...

Hänger ni med hur jag menar?

Har världens största klump i bröstet som jag hoppas kan förklaras med pms å trötthet.

Å framförallt måste jag vända det hela.

För det här är vår vardag nu.

Alltid...

Har lämnat barnen på förskolan, allt gick fin fint å de känns himla trygga med det hela bägge två nu.

Jag själv känner mej inte fullt bekväm med att komma hem till ett tomt hus dock.

Tanken är faktiskt att jag ska försöka mej på å sova en stund, men för å kunna slappna av måste jag få ur mej ett par funderingar.

Funderingar om ett galet tungt ämne, nämligen döden.

Jag har hela veckan av olika anledningar känt på mej att något tragiskt trabbat våra närmsta grannar å i går fick jag bekräftat att de förlorat en nära anhörig i på tok för tidig ålder.

Vi umgås inte precis sådär, men de är fantastiska människor, kärleksfulla å generösa.

Vi skickade sms i går beklagade sorgen men jag vill göra nått mer.

Min känsla säger att jag åtminstone vill köpa en blomma å besöka dem personligen.

Jag är dock extremt svensk å rädd. Kommer de kännas som att jag lägger mej i det jag inte har med å göra?

Såklart är de ledsna, men jag vill så gärna tro att jag inte är den där personen som vänder bort blicken i stället för å försöka hantera det där svåra.

Vad hade ni gjort? Ska jag avvakta eller ska jag gå dit?

Vi pratar en massa om döden här hemma just nu.

Viggo har sett Landet länge sedan typ hundra gånger, å i den filmen blir Lillefots mamma skadad å dör.

Han frågar mycket, vart hon tog vägen å relaterade själv till Pippi vars mamma som ni vet är en ängel å bor i himelen.

Jag försöker förklara, att när man dör kommer man inte tillbaka å att allt som lever kan dö.

Min svårighet ligger dock i att jag inte vet hur jag ska förklara vart man tar vägen.

Jag tror inte själv på himlen eller motsvarande, å om jag skulle ljuga å säga att man kommer dit skulle Viggo genomskåda det på stört.

Viggo leker även att hans djur blir påkörda å dör, vilket jag tycker är helt narturligt å okej, men att i leken säga: Jag ska döda dej! Det är däremot inte okej för mej.

Jag accepterar det inte å försöker förklara att de som förlorat någon blir ledsan å att ingen vill att någon ska dö.

Att leka att någon dödas med vapen, blir skjuten å dör, det känns inte heller okej för mej men samtidigt så om man leker Älgjakt är det ju det som händer...

Det är galet, galet svårt allt som har med döden å göra tycker jag å jag har inget å relatera till då jag inte förlorat någon närstående själv.

Hur gör ni, hur pratar ni med era barn om döden, begravningar å vad som händer?

Behöver man prata med en tre å ett halvt åring om det?

Jag erkänner att jag är jätterädd för döden, å då främst för den dagen då mina föräldrar inte kommer finnas mer.

Å för å själv försvinna från min familj, inte få se barnen bli stora, det är min största rädsla.

Att förlora någon ung i förtid, mina egna barn eller syskon eller Martin, det kan jag inte ens tänka mej för det är så orealisktiskt å så skrämmande.

Jag har via FB blivit bekant med Ellinor, jo jag anser oss vara vänner till å med även fast vi inte träffats sådär på riktigt.

Hon har råkat ut för det offatbara att förlora ett barn, en fin son som bara fick finnas hos dem en kort tid.

Hon bloggar om det här, å det är så gripande å tagiskt å läsa om så orden inte räcker till.

Men där en fin berättelse också, full av kärlek som är väl värd å läsa.

Jag hoppas verkligen jag uppskattar å tar tillvara på livet så mycket som jag vill å att mina nära vet vad de betyder för mej!  

Nu hoppas jag lämna allt det här djupa för en stund, för jag har ju den lyxen till skillnad för de som drabbats, å försöka vila så jag är en pigg å glad mamma sen till fredagsmyset!

Ta hand om er därute! KRAM från där sidan skärmen!