Lisoballs blogg! - En ärlig verklighet-Ett vanligt liv!

Inlägg publicerade under kategorin Helt ärligt

Av Lisa - 14 januari 2011 10:45

Senaste gången jag klädde upp mej för att göra något utanför familjen var Annas 25-års kalas.

I dag är det för att gå på hennes morfar begravning.

Så fruktansvärt oförväntat å orättvist.

Jag är ärligt talat livrädd.

Såklart kan mina känslor inte jämnföras med de som i dag ska ta farväl av någon de älskar högt, men jag är nervös ändå.

Att möta människor i sorg är det svåraste som finns,även fast jag har utbildning på det.

Jag vägrar tro att jag är en sån som viker undan blicken å tänker göra allt som står i min makt för att våga möta ledsna blickar i dag!


Jag må va en ganska usel vän många gånger, men jag vill tro att om det verkligen gäller ställer jag upp.

Detta kanske är rätt sätt, det kan jag inte svara på, men jag gör det!


Anna å Lotta.   

ANNONS
Av Lisa - 11 januari 2011 09:11

Det här plötsliga amnings-stoppet kan nog bli min största prövning som tvåbarnsmamma.

Jösses vad jag har ont å känner mej handikappad..

Är risig as hell å kan knappt lyft något av mina barn utan att nästan gråta. :(

Känner mej så risig å Martin kommer hem sent.

Typsikt!!!

Än så länge håller sej febern borta i i allafall, å det är jag väldigt tacksam för! :D

Man få va glad för det lilla.

Så fort Leo har somnat ska jag ställa mej i duschen, hoppas det hjälper lite..

ANNONS
Av Lisa - 29 december 2010 10:26


Man kan verkligen hitta allt. :)

Matbloggar är som sagt en guldgruva för mat-tokar som mej.

Å så alla receptsidor.

Å shoppingsidor.

Min senaste upptäckt inom den sistnämda kategorin är:

Kryddlandet.

:D

Så mycket spännande. :D


Av Lisa - 7 december 2010 09:21

Jag vet att jag skrev i går att jag skulle återkomma med gladare miner i dag, men humöret vill sej inte riktigt. :(

Jag måste skriva av mej om en sak först.

Leo har gallskrikit i timmar i två kvällar i rad nu som ni vet.

Det kan tyckas att två kvällar borde kunna avfärdas som tillfälligheter å inte är nått att oroa sej för, men så är inte fallet för mej.

Det här skrikandet å oron hos Leo skrämmer mej rejält.

Jag känner nämligen igen det, allt för väl.

Viggo var precis likadan, han skrek av hunger, men var för täppt å/eller för arg för å äta.

Han skrek allra värst hos mej eftersom jag luktade mat så jag kunde absolut inte trösta honom.

Viggos första månader i livet är nog den värsta tiden i mitt liv(helt stört när det borde va tvärtom).

Dagarna var fyllda av ångerst å känslor av otillräcklighet.

Jag är livrädd för att hamna där igen.

Nu har jag ju två barn att ta hand om å ansvara för, de förtjänar en lycklig å glad mamma... Lycklig är jag verkligen å glad också, oftast. :D

Men jag känner igen frustrationen å allt runt omkring detta.

Jag vet bättre den här gången, men det hjälps inte när min minsta pojke bara gråter å inte kan äta...


Förhoppningsvis är detta ytterst tillfälligt å bara en förkylning å är det inte det kommer vi såklart klara det också.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig, både för mina egna känslor men mest för mina barn. :(


Leo har dock ätit utan problem i natt, halv fem var klockan då.

Ända gången, men då somnade han inte förrän nio. :(

Det är ännu en orsak till varför jag absolut inte vill ha det såhär.

Jag behöver den där lilla stunden om kvällarna när bägge barnen sover, dels för att hinna med sånt jag inte hinner på dagarna å dels för att ladda batterierna å bara slappna av lite.

Utan det kommer det bli tufft.

Det är det absolut bästa jag gjort att välja att vara hemma med bägge barnen.

Det krävs dock väldigt mycket energi å å fantasi från mej å jag har ständig beredskap(även nattetid :P) å nånstans måste jag ju hitta denna energi, för sömn det är inget å räkna med här..


Nätterna ja.

Vad ska man säga?

Viggo har varit vaken hela natten i natten igen.

Men till skillnad mot gårdagsnatten så han varit ledsen å gnällt konstant. :(

Om han bara ville sova nån timme i streck i allafall.

Men nä, just nu är vi inne i en dåligsömn-period, igen. :S

För egen del har jag som sagt slutat sörja förlorad sömn, men det är så synd om honom för han blir ju så trött på dagarna. :(


Så nu har vi klarat av det, nästa inlägg blir positivare, I promise. :D


Av Lisa - 8 november 2010 21:52

Vet ni vad so är det absolut värsta jag vet?

Att behöva oroa mej över pengar.

Mina inkomster är just nu är ytterst begränsade.

Jag tar fem föräldradagar i veckan å kan såklart dryga ut kassan yttepytte lite genom att ta fulla veckor, men det vill jag inte!!

Min värsta mardröm just nu är att behöva kastas ut i arbetslivet när Leo är mindre än ett år.

Så var det ju med Viggo, fast jag började skolan, då var han nio månader.

Visst, Martin å Viggo fick chansen att vara hemma tillsammans, men jag vill va hemma länge den här gången, med bägge två!

Vissa saker kan man inte styra, hur mycket man än önskar, utan man får göra det bästa av situationen oavsett.

Vi har klarat oss förr, å kommer fortsätta så!. :D




Av Lisa - 8 november 2010 21:14

Jag vet.

Jag borde slappna av å njuta av mina barn.

Av deras barndom å vår tid tillsammans.

Å jag gör det, allt vad jag kan.

Men vissa dagar kommer stressen, pressen å oron över mej.

Sånna dagar som denna.

Då jag känner mej hösttrött å sårbar.

Å framförallt ledsen.


Det känns som jag inte gjort annat än så skällt, tjatat, hotat å mutat i dag. :(

Viggo har testat, bråkat å surat.

Så tråkigt så jag finner inte ord.

Jag vill ha tillbaka min pojke.

Min glada, pigga pojke!

Hoppas att han inte tänker ha det humöret för alltid å att det mest beror (som jag inbillar mej)trots å således är en fas...

I dag har det gått ut över Leos ätande.

Viggo vill ha uppmärksamhet å har kommit på diverse sätt att avbryta Leo när han äter.

Svårt å komma på nått bra vis att bemöta det, men jag fortsätter.

Jag tänker inte ge upp amningen i första taget(som ni vet :D) så jag fortsätter kämpa!. :)

Leo äter inte alls ofta längre(i allafall inte om han inte bli avbruten...) å går upp en massa ändå. :)

Rent intellektuellt vet jag att jag räcker till åt bägge å mitt dåliga samvete spökar inte alls så mycket som det gjort tidigare.

Men som sagt vissa dagar är jag svag.

I dag är en sådan dag...


Men i morron är en annan... :D


Av Lisa - 4 oktober 2010 19:17

Min stora son är numera en riktigt trotsig liten kille. :D

Han är så arg å sur å man inte fattar hur han orkar, inget jag gör är rätt.

Allt är bara fel, fel, fel. :)

Man kan inte låt bli å fnissa. :)

Hoppas det är snabbt övergående(yeah rigt?! :P) för han må ha krånglat med både sömn å mat sen hand föddes, men ALLTID varit glad.

Det är pylandet är liksom inte han. :)


Trots otaliga utbrott har denna dagen varit himla bra.

Var på Öppna förskolan, där Viggo lekte som aldrig förr, utan å kolla märkbart efter mej. :D

Sen hem å åt lunch å matade bägge barnen.

Efter en stund hemma i renoveringdammet å skrikandet mötte vi upp Sandra å hennes killar på lekplatsen. :)

Viggo surade i hop ganska kvickt å Leo sov hela tiden, men jag tyckte helt klart det var trevligt att komma ut. :)




Leo har ätit som en dåre hela natten å förmiddagen.

Om det fortsätter så flera dagar till tänker jag testa ersättning med, för han verkar ju inte bli mätt.

Lyckades dock somna honom med napp i eftermiddags så det kanske, kanske kan funka om det är sugbehov som gör att han ska nutta 27-7.

Jag vill helst amma allt vad jag kan.

Känner att Leo får så lite tid som det är, så det vill ja åtminstone behålla.

Å jaaaa, jag är lite konservativ när jag kommer till den punkten å sätter nån slags princip i det hela. Korkat jag vet, men jag kan inte låt bli.

Samma sak med nappen egentligen, jag är duktigt anti nappar överlag, även fast Viggo hade det när han var bebis å även fast han slutade med den lätt så vill jag helst inte att Leo ska ha napp.

Vet egentligen inte ens varför? :)


Jag valde å stanna hemma i kväll.

Sitter å väntar på att Leo ska vakna å äta så jag kan köra å handla sen.

Tänkte städa gillestugan med, men allt blev senare än jag trodde.


Testade en ny kycklingrätt till middag. Med apelsin å sambal olek bla.

Jättegod. :D

Det kan vi tacka Arla Köket appen till iphone för. :P


Det har kommit ut en annons om en tjänst på mitt gamla jobb. :D

5 % mindre än min nuvarande tjänst, men ändå.

Det är demensboende i Asarum å jag tänker söka.

Tror inte jag har en chans, men försöka kan man ju alltid.


Rörigt inlägg med allt å inget.

Men jag vet ju inte när jag kommer i väg här så jag kanske inte hinner sitta vid datorn sen. :)

Av Lisa - 2 oktober 2010 20:52

När jag var gravid med Viggo var jag ganska övertygad om att vi bara skulle ha ett barn.

Att vi var nöjda å lyckliga över att ens få förmånen att kunna få just detta enda barn.

Nästan direkt efter Viggo fötts började jag ändra uppfattning i frågan.

Å ju äldre Viggo blev desto säkrare blev jag på att vi skulle försöka oss på att få ett barn till.

För Viggo skull.

HKlart han skulle få uppleva att få syskon.

Få samas å slåss å gadda i hop sej mot oss tillsammans med en lillebror eller lillasyster. :)


Nu är lillebror här. Å jag hoppas att Viggo i en inte allt för avlägsen framtid får lika stor glädje av sin bror som jag har å har haft av mina syskon.


Jag är ju också äldst.

När Stina kom till världen var jag 18 månader å minns således inte hur det var att ha mamma å pappa för mej själv.

Jag minns heller inte hur tiden efter lillasystern anlänt var.

Jag har dock fått berättat för mej att jag var allt annat än snäll mot denna bebis-syster.

Jag skulle bajsa varje gång Stina skulle äta bara för å tjabba å jag tror till å med jag slog henne å liknande.

Inget jag minns som sagt, å inte hon heller, tack å lov. :P

När Gustav föddes var jag fem år.

Å denna händelse minns jag.

Jag kommer i håg att jag hade fått en bror med "jättemycket hår" å när jag väl fick träffa honom var jag grymt besviken på de där bruna fjunen på hans huvud, vaddå mycket hår liksom?

Däremot kan jag inte nånstans hitta en känsla att vi blev i sidosatta på något vis eller led på bågot annat sätt när vi blev tre barn i familjen.

Att bebis-Gustav tog stor plats å att vi märkte av det?

Nä, inget sånt å då var Gustav allt annat enkel, han hade både astma å annat.

Stina älskade Gustav å bär honom på varenda bild som finns, så där tror jag inte heller det var några bekymmer. :)

 


Så vad vill jag då ha sagt med detta flumm?

Jo, att hur dåligt samvete jag än må ha i mellanåt å hur ledsen Viggo än är(han kör martyr-varianten...)så kommer han förhoppningsvis inte minnas Leos ankomst till vår familj som något negativt.

Utan innan jag vet ordet av kommer de leka å som Viggo sa i dag: Mamma, när Leo bli större ska vi sparka boll med pappa, å pappa ska nicka.   

Å att Leo är viktig för honom redan är också uppenbart, han måste säga hejdå/gonatt/gomorron till Leo. :)

Det kommer gå bra detta, vi får bara ge det lite tid. :)


Kolla gärna in till mej på lisoball.se där denna blogg ligger numera!

GILLA PÅ FACEBOOK

 

Matbloggstoppen

 

Mina pojkar.

   

Min älskade man.

       Min Martin.   

Mina älskade barn.

Leo 

 

Viggo 

 

 

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016
>>>

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Lisoballs blogg! - En ärlig verklighet-Ett vanligt liv! med Blogkeen
Följ Lisoballs blogg! - En ärlig verklighet-Ett vanligt liv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se