Lisoballs blogg! - En ärlig verklighet-Ett vanligt liv!

Inlägg publicerade under kategorin Helt ärligt

Av Lisa - 30 november 2011 17:54

Jag har en vidrigt värdelös dag.

Jag mår ärligt talat skit.

Förkyld å förvirrad.

Känslorna kan jag sätt ord på,

men vad de bottnar i är jag tvungen att hålla för mej själv.

Besvikelse.

Dåligt samvete.

Oro.

Ångest.


Även fast jag inte kan blogga om allt rakt ut känns det bra att ha stöd från er där ute.

Så är det.

Det är därför jag bloggar.

För att NI finns!  


Nu har jag ju faktiskt(tro't eller ej. :P) verkliga vänner också.

Så när barnen somnat å vi vuxna fått i oss lite mat är det jag som sätter mej på cyklen hem till Anna.

För å älta igenom allt å faktiskt lite för å fira.

Fira? Japp, det är i morron ett år sedan de blev Asarums-bor!



ANNONS
Av Lisa - 8 november 2011 16:59

Jag vaknade ju som ni vet inte med ett leende på läpparna precis, men vem gör det innan klockan fem på morronen?

Tyvärr har hela dagen utvecklats åt samma håll å jag kan framför allt sätta ord på känslan av besvikelse.

På jobbet.

På dagiströtta barn.

På Viggo som inte orkar annat är å se på tv när jag längtat så efter å umgås.

På att jag aldrig kan mysa ner där jämte honom heller för då är det en liten son som klättrar på bord å krossar kvarglömda glas...

Ja, på hela situationen egentligen, men mest av allt är jag besviken på mej själv.

Som är trött, inte kan hantera jobbet eller hemmet eller Viggos eviga svartsjuka på lillebror.


Det sistnämnda skämms jag så förbannat över.

Det känns som allt är mitt fel.

Att jag inte hinner med Viggo å som inte klarar att få stopp på elakheter å avund.

När folk runt omkring ständigt påpekar hur Viggo är mot sin bror å sen samtidigt bara älskar Leo å hans glädjespridning gör det så ont i mej.

Jag ser på Viggo hur han hör å förstår att alla älskar lillebror, men ingen är liksom lika snabb å älska honom.

Min fina, fina Viggo är liksom inte hemsk... :(

Jag älskar förståss båda mina barn så mycket så det gör ont, å avskyr att de inte kan samsas.

För Leo han retas rätt bra han också nämligen, men det är det bara vi som ser...

Hänger ni med hur jag menar?


Har världens största klump i bröstet som jag hoppas kan förklaras med pms å trötthet.

Å framförallt måste jag vända det hela.

För det här är vår vardag nu.

Alltid...

ANNONS
Av Lisa - 28 oktober 2011 09:20

Har lämnat barnen på förskolan, allt gick fin fint å de känns himla trygga med det hela bägge två nu.

Jag själv känner mej inte fullt bekväm med att komma hem till ett tomt hus dock.

Tanken är faktiskt att jag ska försöka mej på å sova en stund, men för å kunna slappna av måste jag få ur mej ett par funderingar.

Funderingar om ett galet tungt ämne, nämligen döden.


Jag har hela veckan av olika anledningar känt på mej att något tragiskt trabbat våra närmsta grannar å i går fick jag bekräftat att de förlorat en nära anhörig i på tok för tidig ålder.

Vi umgås inte precis sådär, men de är fantastiska människor, kärleksfulla å generösa.

Vi skickade sms i går beklagade sorgen men jag vill göra nått mer.

Min känsla säger att jag åtminstone vill köpa en blomma å besöka dem personligen.

Jag är dock extremt svensk å rädd. Kommer de kännas som att jag lägger mej i det jag inte har med å göra?

Såklart är de ledsna, men jag vill så gärna tro att jag inte är den där personen som vänder bort blicken i stället för å försöka hantera det där svåra.

Vad hade ni gjort? Ska jag avvakta eller ska jag gå dit?


Vi pratar en massa om döden här hemma just nu.

Viggo har sett Landet länge sedan typ hundra gånger, å i den filmen blir Lillefots mamma skadad å dör.

Han frågar mycket, vart hon tog vägen å relaterade själv till Pippi vars mamma som ni vet är en ängel å bor i himelen.

Jag försöker förklara, att när man dör kommer man inte tillbaka å att allt som lever kan dö.

Min svårighet ligger dock i att jag inte vet hur jag ska förklara vart man tar vägen.

Jag tror inte själv på himlen eller motsvarande, å om jag skulle ljuga å säga att man kommer dit skulle Viggo genomskåda det på stört.

Viggo leker även att hans djur blir påkörda å dör, vilket jag tycker är helt narturligt å okej, men att i leken säga: Jag ska döda dej! Det är däremot inte okej för mej.

Jag accepterar det inte å försöker förklara att de som förlorat någon blir ledsan å att ingen vill att någon ska dö.

Att leka att någon dödas med vapen, blir skjuten å dör, det känns inte heller okej för mej men samtidigt så om man leker Älgjakt är det ju det som händer...


Det är galet, galet svårt allt som har med döden å göra tycker jag å jag har inget å relatera till då jag inte förlorat någon närstående själv.

Hur gör ni, hur pratar ni med era barn om döden, begravningar å vad som händer?

Behöver man prata med en tre å ett halvt åring om det?


Jag erkänner att jag är jätterädd för döden, å då främst för den dagen då mina föräldrar inte kommer finnas mer.

Å för å själv försvinna från min familj, inte få se barnen bli stora, det är min största rädsla.

Att förlora någon ung i förtid, mina egna barn eller syskon eller Martin, det kan jag inte ens tänka mej för det är så orealisktiskt å så skrämmande.


Jag har via FB blivit bekant med Ellinor, jo jag anser oss vara vänner till å med även fast vi inte träffats sådär på riktigt.

Hon har råkat ut för det offatbara att förlora ett barn, en fin son som bara fick finnas hos dem en kort tid.

Hon bloggar om det här, å det är så gripande å tagiskt å läsa om så orden inte räcker till.

Men där en fin berättelse också, full av kärlek som är väl värd å läsa.


Jag hoppas verkligen jag uppskattar å tar tillvara på livet så mycket som jag vill å att mina nära vet vad de betyder för mej!  


Nu hoppas jag lämna allt det här djupa för en stund, för jag har ju den lyxen till skillnad för de som drabbats, å försöka vila så jag är en pigg å glad mamma sen till fredagsmyset!


Ta hand om er därute! KRAM från där sidan skärmen!


Av Lisa - 24 oktober 2011 08:11

Jag skulle ljuga om  jag sa att ångesten var borta å att jag var redo för det här.

Att lämna Leo själv på förskolan  står på dagens to-do-list å i dag måste jag verkligen.

Jag skäms över mej själv, att min otrygghet smittat av sej på Viggo som mår skit, orolig på nätterna å ledsen å arg hela dagarna.

Jag skäms över att jag efter tre dagars inskoling av Leo inte kunnat lämna rummet.

När den här dagen är över hoppas jag dock att allt har släppt, när jag liksom tagit steget.

Å att jag ska kunna njuta lite av egentiden det kommer innebära att lämna i morron.


Jag har jobbångest med såklart.

Å på morrondagens lista står ett besök där på agendan, hämta nyckel å schema, fixa skåp å kolla vilken sida  jag tillhör.

I kväll ska jag spana lite efter jobbkläder(både i gömmorna här å på nätet) å kosta på mej moderna tidens-fick ur att ha just på jobbet.

Jag måste va redo nu.

För vad har jag för val?


Jag väljer inte att va sån här å jag skäms, det gör jag verkligen.

Jag har hört talas om segdragna inskolningar av barn som intge varit redo, men att det är mamman som behöver tid, det känns unikt. Å jag inbillar mej att hela världen skrattar åt mej bakom ryggen. :(

I dag måste jag kämpa, hårt hårt så barnen slipper lida av min känsla.

För de trivs, det gör dom verkligen.

Leo är klipp å skuren för förskolan å Viggo får leka hela dagarna.

Det är bara mej det är fel på...

Av Lisa - 23 oktober 2011 19:27

I dag har jag ångest.

Riktig tryck-över-bröstet-ångest å tårar som bränner under ögonlocken.

Viggo's extrema trotsande å testande å så över allt som har med förskolan å göra.

Varför, varför ska jag ha så svårt för å va i från mina barn..?

Jag har absolut inget roligt å komma med å är mest glad att jag tagit mej igenom dagen så pass stabilt som jag gjort.


Nu ska jag möta upp Anna för en kvällspromenad i hopp om å promenera bort lite av panik-känslorna så jag lyckas sova i natt...


Roligare än så blir jag inte i dag.

Tyvärr!

Av Lisa - 7 oktober 2011 10:15

Klockan är bara strax efter tio å här sitter jag med världens huvudvärk å känner mej otillräcklig.

All min tid å energi går åt till å stoppa Leo från livsfarliga upptåg.

Han är så förbannat envis att om han väl gett sej på nått, så går det inte å avleda på något vis å när man tex. stoppar honom från å klättra upp å ställa sej på bordet för tusende gången så gallskriker han som om han blev misshandlad. :(

Jag tycker så synd om Viggo, för så fort jag sätter mej med honom för å göra nått måste jag efter ett par sekunder slänga mej efter Leo. :(

Jag vet snart inte vad jag ska göra...

Här finns ju inte så värst mycket barnfarligt, men han hittar det lilla, klättar mellan fåtöljer, på Viggos pall i köket, på stolar å drar ut lådor...

Det blir ju så trist å energikrävande å jaga, jaga, jaga å sen gallskrik på det.

Stackars Viggo. :(

Han kräver verkligen inte mycket, pysslar mest med sitt.

Han har hållt på å pusslat nu i ett par dagar å i går åkte prälor å pärlplattor fram. :D

Men det känns så tråkigt att när han väl vill ha hjälp eller sällskap så måste jag rusa i från hela tiden..


Det ska som sagt blir härligt med helg, då är vi i allafall två...


Har precis försökt roa Leo på diverse sätt, men han bara skrek å skrek å skrek så jag fick ge upp å lägga honom i vagnen där han däckade på stört.

Ingen reda med sömnen i dag heller alltså...

Han sov på förmiddagen i går å vaknade efter trettiofem minuter sen på eftermiddagen å var gnällig (läs: skrikig....!) å klängig hela eftermiddagen sen.

Det ville jag undvika i dag å skulle försöka få till en sovning, men det sket sej det...! :(


Jag hoppas att det är min mysiga solstråle som vaknar sej å att dagen blir bättre sen, för jag är som sagt ganska utmattad redan..



Av Lisa - 19 september 2011 13:29

Jo, jag vet att här var en himla massa gnäll hela förra veckan.

Å jag vet att det är svintrist å läsa om.

Men here we go again...

Jag har en urusel dag. :(


Viggo's gnäll å tjabb sliter ut mej fullkommligt, det spelar liksom ingen roll hur eller vad jag gör, allt blir bara fel ändå. :(

Jag hittar på saker, vi träffa kompisar, gå på öppna förskolan å leker, men nä inget duger.

Jag tappar liksom lusten helt.


Känner mej ensam i dag.

Som om ingen annan är i samma situation längre.



Hela förra veckan längtade jag till fredagkvällen när jag skule få komma hemifrån å få ett brejk å hämta ny energi.


Redan i dag är den energin nere på noll.

Jag behöver uppenbarligen mer.

Å så vill jag inte känna.

Känna att jag behöver pausa från mina barn för å va en bra mamma..?

Jo, det är normalt kanske, men det känns liksom inte som jag.


Nä.

Ledsen är vad jag är, för det är inte så här jag vill spendera mina sista lediga mammadagar.

Jag vill att vi ska ha mysigt å roligt tillsammans in i det sista...

Nu känns allt mest sorgligt...

Av Lisa - 17 september 2011 15:04

Hej mina vänner. Har ni en fin lördag?

Här har vi det mys. NU.

Jag har introducerat min son för micropopcornen som han nu äter framför en film. :)

Vilken fantastiskt fenomen, att den där lilla platta påsen förvandlas till popcorn i micron. :)


Annars har vi bråkat i dag. Så det rungar om det.

Jag var så arg att om jag haft skilsmässopapperna framför mej kunde jag mycket möjligt skrivit under dem!

Nu har ilskan däremot lagt sej, men jag känner mej ganska besviken å  ledsen än.

Varför blir det så ofta platt fall av allt det där myset å kärleken när det är helg?


I vilket fall så har jag å Viggo först gympat å sen packade vi i hop oss å åkte till brandstationen å kollade in deras bilar. :P

(för vår bil funkade igen...)

Spännande tyckte Viggo. :)


Efter det besöket styrde vi till Ica för å handla mat.

I kväll ska vi äta lördagsmiddag med Stina i form av ryggbiff å potatisgratäng å rödvinsås å en hel massa andra tillbehör. :)

Jag var hungrig när vi handlade så det blev en del inköp om vi säger så. :) 

Jag rotade fram en oöppnad rödvinsbox i matkällaren, men där fanns också två öppnade röda å en öppnad vit.

Kan man använda det till något, mer än fånga bananflugor med?

Jag hittade ett långkok-på-högrevs-recpet i senaste nummret av buffé som jag tänkte inviga min lergryta med i veckan.

I det krävs det 7 dl vitt vin, å det ska koka i 7 timmar, tror ni det förstör om vinet är gammalt?


Nu ska jag dra i gång med maten.

Vi hörs i kväll. :)




Kolla gärna in till mej på lisoball.se där denna blogg ligger numera!

GILLA PÅ FACEBOOK

 

Matbloggstoppen

 

Mina pojkar.

   

Min älskade man.

       Min Martin.   

Mina älskade barn.

Leo 

 

Viggo 

 

 

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016
>>>

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Lisoballs blogg! - En ärlig verklighet-Ett vanligt liv! med Blogkeen
Följ Lisoballs blogg! - En ärlig verklighet-Ett vanligt liv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se