Gah vad trött jag blir på mej själv.

Gör jag nått vettigt under tiden Viggo sover?

Eh nej! Inte ett skit mera än att sitta vid datorn å skräpa!

Funderar lite på kommentaren jag fick av Jeanna angående den här ständiga tröttheten.

Visst jag har en son på 18 månader som fortfarande inte sovit en hel natt men mina sömnrubbningar går längre tillbaka i tiden än så.

Har alltid tagit lång tid på mej att somna å har inte sovit speciellt många nätter igenom sen jag började på gymnasiet.

Att jag nu har en massa fler måsten än då är ju uppenbart, men alla andra föräldrar klarar ju att hålla orken uppe.

Min trötthet påverkar allt å är blir ond cirkel, minst sagt.

Mina känslor å tankar är å förblir entoniga.

För att beskriva det lättast tänker jag mej en rak linje där jag städigt ligger, kanske lite nedanför i bland men mest känner jag likadant, inför allt å i alla situationer.

Åter igen vill jag därför prisa Martin som orkar me mej.

En person som jag är inte lätt att leva med!

Som vanligt har ring så spelar vi stått på här under morronen.

Runt halv tio spelades en speciell version av Den blomstertid nu kommer.

Just denna version hade Mamma å Pappa på kasettband när jag var liten, å varje skolavslutningsdags morron spelades den på hög volym "för att komma i stämning". Denna inspelning letade fram så mycket minnen hos mej.

Jag kunde riktigt höra mamma å pappas röster då de alltid sjöng med, högt! :D

Så här stod jag, en lördagsmorron 2009 med ögonen fyllda av lyckotårar.

Så bra jag har haft det, å har fortfarande för den delen.

Måtte Viggo med känna sån lycka när han är i min ålder å tänker tillbaka!

Världens bästa föräldrar( å morföräldrar/svärföräldrar!!)

Love u!

Å vad jag är trött på mej själv.

På alla extra kilon, på alla ursäkter  å på bristande karaktär.

Lathet är vad det är.

Inte en frestelse jag lyckas stå emot.

Kläder talar sitt tydliga språk, men ingte gör jag åt det.

Måste skärpa mej, GENAST!

HJÄLP mej!

Jag tror jag går under här!

Förstår inte riktigt att man kan må såhär kasst bara så där?!

System overload månne?

Ledsamt att vara bitter å less hur mycket man än kämpar i mot.

Thats it, slut på gnället,  nu håller jag snattran tills jag har nått kul å komma med. Jag lovar!

Känner mej riktig, riktigt nere i dag med.

Har inget vettigt att komma med alls därför håller jag mej långt borta härifrån i dag.

På återseende!

Handen på hjärtat!

Jag känner en massa männskor men har ytterst få vänner.

Jag är grymt social å pratar för mycket med allt å alla men jag umgås nästan aldrig med någon utanför familjen å Martin ser jag inte så mycket av tycker jag.

Tack å lov får jag lite socialt utbyte i skolan, men de har ju knappast nått val än att lyssna på mej. :P

Visst jag anser mej inte supermycket tid över till att umgås med någon. Å jag vill helst spendera kvällarna med Viggo å Martin(om han är hemma).

Men nån kväll i veckan eller varför inte på eftermiddagarna då hade jag gärna träffat vänner varje dag.

Jag vet egentligen inte varför det har blivit såhär, jag är kanske inte världsbäst på att höra av mej alla gånger, men jag säger så gott som aldrig nej när nån frågar om jag vill hitta på något å jag brukar försöka. 

Jag varken orkar eller vill tjata på någon för att kunna träffas, det känns inte rätt.

En del som jag tycker mycket om har det bara inte blivit av att vi har träffats, jag har trots att jag velat glömt eller prioriterat bort att höra av mej.

Jag menar verkligen inte att det är nån annans fel, men det gör mej lite deppig...

Vad ska man göra?

Alla har ju sitt(även jag) men nån liten fika eller tjejträff eller nått borde man ju kunna få i hop? Kanske inte varje vecka, men varannan åtminstone?

Nu blev det grymt flummigt, men men, jag fick ur mej det jag ville i allafall.

Å i morron ska jag förhoppningsvis träffa Hanna å prata tills hennes öron blöder! :)

Om nån annan är ensam å sugen på en dejt, let me know!! :P

Varning o man är lite känslig, Stina exempelvis...

Jag var ju på barnmorskemottagningen och tog cellprov i dag vid halv tre. Mina klass-mates kan intyga att jag har varit nervös å nästan rädd för det hela dagen. Fråga mej inte vad jag var rädd för? 

Kanske spelar in att jag inte har legat i en gynstol sen efterkontrollen 8 veckor efter Viggo föddes? Var lite nervös att hon kanske skulle peka ut å kritsera hela paketet(kan man kalla det så om man är kvinna? ;)) å dömma mej till ett liv av inkontens eller nått...

Så var inte fallet, men jag kan lova att det gjorde ont!

Har alltid kunnat slappna av ganska bra å inte känna ett skit, är ju inte så känslig av mej om man säger så. :)

Jag hade fan publik under förlossningen for crying out loud.

Anyway, jag trodde ett tag att hon skulle slita sönder mej med den där manicken.

Tydligen är alla livmödrar(heter det mödrar??) olika å lutar åt olika håll?!

Jag gissar då på att hon chansade på fel håll, eller?! :D

Det var iallafall snabbt överstökat, å nu är det gjort! 

Hoppas på ett bra svar om 4-6 veckor nu bara! :D

Har inte packat ner ett skit än. :S

Pratade precis med mamma.

Är så ledsen å uppgiven över det här med dagis att jag vill gråta!

I dag var jag så nervös över att gå dit så jag hade riktigt ont i magen.

I går kväll somnade jag inte pga. grubbleriet.

Undrar om det är mej det är fel med.

Att jag aldrig blir nöjd med nått?

Gillar ju inte vår dsk heller...

Längtar riktigt efter det där samtalet.

Då tänker jag säga som jag tycker.

Jobbigt att behöva dra hela lasset själv. Att Martin inte kan följa med mej.

Hoppas jag kan låta bli att gråta å att bli förbannad.

Jag vill ju bara det som ör bäst för min lilla kille.

Det gör så ont i mej att lämna honom när de bara verkar tycka att han är jobbig.

Såhär ska det inte behöva va alltså.

Martin tycker vi ska ställa oss på kö till en annan förskola, men jag vill ge dem chansen att förklara å förändra först.

Viggo verkar ju ändå trivas där som jag ser det...

TUFFT; MYCKET TUFFT JUST NU!!!