Jag har köpt både en Emil-dvd å en med Alla vi barn i Bullerbyn till Viggo eftersom jag har tröttnat på Pippi.

I går kväll satt jag å med tårar i ögonen å såg på Lisa, Lasse, Bosse å de andras äventyr.

Dels pga nostalgi från min egen barndom men samtidigt kom tårarna å Viggos vägnar.

Vilken idyll.

Så mycket kärlek å så mycket lycka.

Barnen fick delta i allt kring gården å djuren var delaktiga.

Ingen som svor å ingen spänningshuvudvärk.

Nu vet jag att Alla vi barn i Bullerbyn är en påhittad saga, men lite sanning måste det ligga i det hela? Väl?

Jag började tänka betydligt djupare än vad Astrid nånsin kan ha tänkt sej när hon skrev.

Vad kan jag erbjuda min son å hans kommande syskon?

Dvd-filmer å en massa timmar på dagis?!

Inget av den där närvaron eller delaktigheten.

Inga kossor eller lamm.

Jag vill lära mina barn om skog å hav.

Om djur å att alla människor är lika värda.

Jag vill att de ska minnas sin barndom som samma idyll som minns min eller som barnen i bullerbyn.

Är det möjligt i det samhälle vi har i dag?

Med stressade föräldrar å dagisbarn?

Jag ska göra vad jag kan.

Å vem vet? Nån gång under resans gång kanske jag upptäcker att vi retav har bättre förutsättningar å mer tid till våra barn nu än förr...? :)

Jaha.

Då var vi halvvägs inne i den här dagen också.

Vi steg upp vid halv nio.

Viggo har sovit betydligt bättre i natt, men jag är ganska mör då jag haft en pojke liggandes som en kloss jämte/på mej största delen av natten.

Men bara det är någorlunda lungt så kan det kvitta.

Viggo hade 39,5 i går kväll vid tio, men i dag är han frisk(?!).

Konstigt detta med feber, är den tillbaka i kväll igen ska jag åtminstone ringa 1177 å kolla vad de anser om det hela...

Jag hade svårt å somna i går.

Låg å funderade på det här med jobb under sommaren.

Helst av allt hade jag nog velat jobba så nära bebisens ankomst som möjligt.

Det går såklart inte hur länge som helst, rent fysiskt.

Vill inte vara en börda för mina kollegor, men jag älskar mitt jobb som ni vet. :D

Det ända som skulle göra det värt å låta bli är såklart Viggo.

Att spendera så mycket tid som möjligt med honom innan syskonet kommer känns viktigt. Fast samtidigt. Jag känner mej själv, å jag blir en bättre mamma åt Viggo om jag får komma i väg å jobba i mellan åt.

Konstigt kanske, men sån är jag.

I vilket fall som helst ska jag kolla med chefen där jag var förra sommaren å se om hon har vik. kvar. Första semesterperioden kan jag satsa på i allafall.

Har okejat med personalansvarig precis så jag ska bar bli färdig till att ringa med. :D

I dag har vi faktiskt varit ute en runda. Gick till konsum å köpte frimärken å postade inbjudningarna.

Det började regna på hemvägen, men var skönt ändå.

Nu sover Viggo. När han vaknat blir det lunch för hans del sen en runda till Coop.

Missade att vi behövde kaffefilter i går å sen kom jag på att vi skulle ha hemmagjord pizza i kväll å behöver därför ost å jäst med. :D

Jag är banne mej alltid där å ränner. :)

Hoppas ni har en bra fredag, å trevlig helg! :)

Med min nuvarande kosthållning hade min mage troligtivs  sett ut såhär oavsett graviditet eller inte.

Men ändå.

Vi säger att det är en liten bebismage. :)

Ni som följt med i bloggen ända sen Viggo föddes vet vilket h*lvete(rent ut sagt) vi periodvis har haft med hans ätande.

Till er andra kan jag meddela att jag kämpade i nästan två månader innan det funkade å amma.

Flaska tog han aldrig å när vi skulle börja med smakisar var det bara en plåga.

Han spottande å fräste å skrek.

När han var sex månader var det ända som dög(förutom att ammas) banangröt.

Strax där efter fattade vi beslutet att lägga ner amningen helt.

Varenda matning slutade i tårar för någon, om det inte serverades gröt eller potatis å spätta på burk.

Ni ser kanske mönstret?

Såhär håller vi fortfarande på.

Nu har vi en tvååring som nästan uteslutande lever på Korvstroganoff å makaroner.

Eventuellt går det bra med annan pasta å kanske köttfärssås.

Å macka å yoggi.

Övrigt spottas fortfarande ut.

Potatis å grönsaker är det inte tal om.

Vi har fösökt oss på olika metoder, men det som funkat bäst å som vi håller oss till nu är att vi (en ledig dag) serverar nått vi vet att Viggo äter till lunch å sen vid middag får han äta bäst han vill.

Försöker få honom att smaka, men vi tvingar inte i honom nått.

På detta viset vet vi i allafall att han fått i sej ett mål under dagen.

De dagar lunchen intas på dagis är heller inget bekymmer.

Där äter den lilla rackaren allt.

Bristen med detta system är ju att tyvärr äter vi sent de flesta å Viggo hinner både bli för trött för att orka testa ny mat å dessutom äter han oftast nada å ingenting å vaknar sen superhungrig på natten.

Inget idealiskt alltså, men om vi serverar nått annat alternativ så "ger vi oss" ju.

Det är ju ganska uppenbart att detta matbeteende bara riktas mot oss i familjen. eftersom han äter på dagis.

De ända råd man får från andra är att barn inte svälter sej å att han kommer äta det som serveras bara han vet att han inte får nått annat osv.

Men nej, jag tror inte på det.

Vi har varit stenhårda vid middagen nu i många månadet, å det ända det har resulterat i är störd nattsömn för oss alla tre.

Nu är det nog inte så att Viggo svälter.

Visst han är ett smalt barn, men undernärd, nej.

Men det är ändå tufft det här, vad man än gör blir det nått galet å det finns inget som får folk på restauranger eller på kalas att titta så mycket snett som ett barn som ratar maten.

Gissar på att vi är långt i från ensamma om att ha ett kräset barn å att det nån gång kommer vända.

Men just nu är det så frustrerande att inte komma någonstans med  problemet.

Usch ja.

Om ni inte orkar med gnäll rekommenderar jag er, här å nu, att sluta läsa min blogg.

Med det sagt är sannigen å säga att jag mår riktigt dåligt.

Värre än nånsin innan.

Trodde att en förlossning å ett nytt barn skulle utlösa psykisk ohälsa, men icke, den låter sej inte vänta på.

Det senaste dygnet har varit en pina.

Viggo vakande redan halv ett å skrek som en besatt, det i sin tur framkallade en riktigt ångerstattack hos mej med andnöd å hela kittet. :S

Sov såklart oroligt å sen upp å jobba på det.

Även där var det TO MUTCH, har bara hunnit äta tre rån på hela dagen.

Inte haft nån rast å inte suttit ner en minut.

Hämtade upp Viggo på dagis nästan en timme tidigare(smet tidigare eftersom rasten brann inne...)

Hann inte ens i från dagis innan han SKREK efter sin pappa.

Skrikandet fortsatte i två hela timmar innan jag kapitulerade å använde pippi för att av leda.

Då hade jag ännu inte fått i mej mer mat än de där ynka rånen vid elvatiden.

Behöver jag tala om att jag bröt i hop när Martin väl kom sen.

Det är väl inget nytt att Viggo favoriserar Martin, men ibland ösnkar jag att jag med fick ta del av lite kärlek. ;( Eller att jag åtminstone kunde duga när Martin inte ens finns å tillgå.

Antar att hormoner å oro över jobbet spökar med, men detta är lite väl bra. :(

  Älskade, älskade pojke, du förtjänar mer än du får just mu. ;(

Tog mej samman så pass att hela familjen gav sej i väg å handlade.

På Citygross för en gång skull. Fråga mej inte varför

Vilket skit.

Hjärta Coop säger jag bara! :)

Det bästa som hänt i dag är annars att jag på dagis möttes av en son i klädd samma byxor å kallingar som jag lämnat honom i i morse. :)

Underbart att det funkar där med.

Gustav är nu där han hör hemma! Här, i Asarum.

I morron ska jag hem till M å P för syskonhäng å pappas mat.

Längtar i hjäl mej, tycker jag varit hungrig i flera veckor nu.

Nu ska jag umgås lite med Martin, sen ska vi försöka sova.

Jag är farligt nära gränsen till ett totalt sammanbrott.

En stark bidragande faktor stavas sömnbrist.

Får vi inte sova snart kommer den här familjen gå under.

I natt somnade vi efter tre å vid halv fem var det dags å vakna igen.

Jag orkar inte mer.

Tar det aldrig slut?

Martin har jag nästan slutat prata med.

Det är inte lönt, man får bara hugg å sura svar tillbaka å jag minns inte när jag senast såg honom le.

Detta året som ska bli så bra.

Jag är livrädd att jag tagit mej vatten över huvudet.

Hur ska jag klara av två barn när det jag har fortfarande inte sover på nätterna?

Å hur ska det gå till hösten om jag börjar deppa å må dåligt redan nu.

Som jag mådde Viggos första månader i livet vill jag aldrig mer må.

Men hur ska jag orka stå emot om det känns såhär nu?

Har alltid lovat mej själv att vårt bröllop ska bli en avslappand historia som speglar oss.

Det verkar gå åt h*lvete då allt bara känns som stress.

Vart har jag tagit vägen?

Jag vet att jag gjort tusen tals fel gentemot Viggo, Martin, övrig familj å vänner,

men snälla ge mej ett break här.

Jag behöver er, kravlöst å ör den jag är.

Måste tillbaka på banan igen. Snarast.

Har på fullaste allvar aldrig känt ett sånt här motstånd emot att å till jobbet.

Det är ingen som är otrevlig mot mej å det är demensvård men ändå.

Jag vill bara inte dit.

Blir riktigt ledsen av det här för jag älskar ju som ni vet mitt jobb, egentligen, men inte just nu.

Vad ska vi hitta på så lusten kommer tillbaka?

Jag vet ju vad det är som stör(alla bråk å allt slarv..), å att antagligen ska jag flytta på mej nästa månad.

Svårt att motivera sej till att försöka uttala mej eller ta tag i problem när man ändå inte ska va klar.

Jag går dit å gör det jag ska medan alla drar mej åt olika håll.

Suck, vad jag tjatar.

I övrigt kan jag meddela nått positivt. Jag mår inte alls lika illa längre å humöret är tillbaka till normal stubin igen. :)

Inte tror jag att jag har gått upp så mycket mera heller.

Kanske kan jag få må som vanligt lite nu. :)

SItter å funderar på om man skulle boka en hotell-helg i Malmö.

Bara komma hemifrån å mysa lite hela familjen.

Tycker jag inte har träffat Martin på år å dar.

Inte själva i allafall.

Malmö kunde varit kul. Äta hotellrukost å shoppa lite kanske?

Eller bada på Aquakul?

Får ta ett snack med hotellexperten vid tillfälle. :D

En timme kvar nu. Tvi...

Hade inte ens noterat att det hade börjat snöa.

När jag kom ut från jobbet vid nio hade det kommit nästan 2 nya centimetrar.

Är lite trött på det nu. Fast samtidigt ganska mysigt.

Mitt humör just nu kan jämföras med sämsta sortens PMS.

Jag är en riktig bitch.

Sur å förbannad å less på det mesta.

Störande som fan, men övergående hoppas jag!

Nu ska jag slänga mej i bädden å ladda batterierna inför morrondagens långdag.

Gonatt!