Det ska erkännas att det här med pengar å ekonomi aldrig har varit min starka sida.

Siffror å sparande är ju bara så tråkigt.

Således har det alltid varit Martin som skött allt vad bankkontakter, räkningar å sånt heter.

Jag är så totalt ovetande att Lyxfällans experter hade skällt ut mej om de hade kommit hit.

Så länge inte pengarna har tagit helt slut eller inte dykt upp på kontot kring lönedagen är det inget jag ens tänker på.

Jag handlar min mat å så är det med det.

Det senaste som hänt på ekonomifronten tar priset i ignorans å naivitet.

Jag skämms, å ska försöka bättre mej. Jag måste bli mera kritisk, thats it.

Till saken.

Jag har de senaste fem månaderna skrivit på anställningsbevis, varje månda, där rutan överenskommen lönen visat siffror som legat på nästan tretusen kronor mera än min ingångslön.

SÅklart i frågasätter man inte en löneförhöjning, utan jag har bara antagit att lönerna kanske har förhandlats upp centralt av facket eller att enheten jag jobbat på haft mera pengar tilldelade.

Löneförhöjning0 frid å fröjd.

Bara det att jag har inte fått mera pengar, utan jag har fått 80% av den lön jag lyckades förhandla mej till när jag blev fastanställd.

Allt detta har jag märkt först nu. När denna månadens anställningsbevis visade min rätta, tre tusen kronor lägre, lön.

Hur godtrogen får man bli?

Det enda positiva är ju att "lönesäkningen" inte innebär att jag förlorar något gentemot tidigare månader. Varken lönemässigt eller framtida föräldrapenning.

Ändå, det är rörigt...

Har faktiskt pratat med facket. Å de vill ändå se papprena jag har skrivit på.

Pinsamt, men jag å min chef har ju bägge skrivit på så teniskt sett kanske de anser att jag har rätt till de här extra pengarna? :D

Önsketänkande att man skulle få dem i efterhand. :P

Pinsamt? Jotack, bara förnamnet!

Nu ska ni få ta del av en hemlighet till. :)

Daaaataaaadaaaadaaaaa..... *trumvirvel*

Om allt vill sej väl kommer familjen Arvidsson utökas under året.

Martin och jag ska få ett barn till å Viggo ska bli storebror.

Det är tidigt än så länge, beräknat till i början september.

Men jag väljer att berätta ändå. :D

I dag gillar jag inte mej själv nått vidare å mina föräldrakvalitéer kan med all rätt i frågasättas.

Har spenderat hela dagen i ett par söndriga pyjamasbyxor å smutigt hår.

Tänkte ta med Viggo ut på eftermiddagen men jag orkade bara inte.

Vi har således bara varit inne i dag.

Har gjort mitt bästa för att sysselsätta Viggo. Läst böcker å lekt med bilar, men hans energi behöver mer.

Jag hatar detta. Jag är fan inte lat!

Men när Martin kom hem var det uppställt till tusen så han fick hugg i direkt.

Så behöver det inte va, men jag blir inte färdig!

Ska i vilket fall som helst sparka i väg mej själv till träningen trots att soffa å glass lockar tusen gånger mer. :S

Men jag måste, kommer bli tjock som en padda om jag fortsätter såhär.

I morron ska Viggo till dagis. Då slipper jag åtminstone ha dåligt samvete för understimulans, men det finns alltid andra grejer att ha det för ändå.

Jag ska klippa mej innan jobbet. Äntligen!

Den här synen mötte mej i morse när jag hade dukat av efter frukosten...

På den här sista bilden vinkar han till å med åt mej, den lilla retstickan. :P

Å ja, det är en hel rulle!

Ni som har läst här under en längre tid vet ju att jag inte har trivts speciellt bra med vårat dagis nån gång.

I våras var det riktig katastrof men efter sommaren blev det bättre i å med att de kom två nya personal som jag tycker mycket bra om.

Trots det trivs jag verkligen inte.

Det känns inte rätt, jag känner mej inte välkommen när jag lämnar/hämtar(beroende på vem som jobbar) å jag är så lättad nu när Martin sköter den biten.

Känner mej så i frågasatt i kritiserad då de bara talar om vad som hänt Viggo om det är något negativt.

Nu i juletid när praktiskt taget alla andra förskolor har luciatåg å julpyssel med föräldrar då får vi ingenting. Inget luciatåg å inget julmys.

Det enda vi har deltagit ett föräldramöte med en tjugo minuters video på verksamheten där vår son skymtade förbi i nån ynklig minut "för han är ju inte där så ofta".

Jag har därför bestämt mej, att nu ska vi sätta upp oss på kö på den nya förskola som byggs betydligt närmare oss. Det finns inget som överväger där vi har Viggo nu.

Det är vårt barn, vårt liv det handlar om å jag tänker inte be om ursäkt för det!

I går fick Mia en dotter.

Mia som en gång i tiden var min allra bästa vän.

Hon som var den första som fick veta att jag var gravid men som sen aldrig har träffat Viggo.

Hon som var min bästa kollega å vi som sågs varje dag.

När det sedan blev hennes tur var allt redan över.

Jag fick reda hennes graviditet ryktesvägen å har missat allt runt omkring.

I dag känner jag mej på nått vis lämnad utanför, jag hade velat få ett samtal från BB å veta allt.

Jag vill köpa små klänningar å sitta tårögd vid tanken på det fina min vän gjort.

Tiden går å allt förändras, nu är det nog för sent.

Undrar om hon kände nått liknande när Viggo föddes eller om det bara är jag som rotar i historian?

I vilket fall som helst vill jag säga grattis, ett stort grattis till er som får upplevad det största!

Tänkte på det här med föräldrars kritik mot varandra igen å tänkte dela med mej av lite tankar.

Något som ständigt kritiseras, i frågasätts å förklastas är att vi låter Viggo sova i vår säng...

Allt från kommentarer å pikar som Det skulle jag aldrig tillåta/stå ut med å alla ständiga reportage i föräldra tidningar som syftar till "lära barnen att sova själva" har fått mej att ständigt tvivla på om vi gör rätt som låter vår son ligga hos oss.

Mest för min egen skull å för er som kan tänkas vara intresserade tänkte jag skriva ner mina tankar kring varför detta sovsätt fungerar i vår familj.

För det första så stod vi emot i hela nio månader. Å vi var på gränsen till sammanbrott, hela högen.

Men kring den tiden upptäckte vi att om Viggo fick sova hos oss fick vi allafall tre-fyra timmars sömn i streck till skillnad från en-två timmar som vi haft tidigare.

Beslutet var enkelt.

Efter ni månader av sömlösa nätter var det rena drömmen att slippa stiga upp å frysa stup i kvarten å som sagt fyra timmar i rad tackar man inte nej till.

Det är kanske lätt att dömma å tycka att det var ett slapphändigt beslut, men har man inte haft ett barn som sover illa kan man inte veta hur det är.

Fortfarande funkar det för oss att vara tre personer som SOVER i samma säng än tre personer som ständigt är trötta pga. sömnlösa nätter.

Självklart tycker jag inte att det är idealiskt att ha det såhär i längden. Vid vissa tillfällen hade det såklart varit att föredra att ha sängen för oss själva å vissa nätter stör det min sömn en hel del men om man råkar nämna det tillsammans med andra får man kritik för det med, för vi får ju skylla oss själva som har vant honom...

Anyway, detta funkar för oss å det är inget vi själva ser som något större problem.

Vi har heller inga planer på att ändra på det just nu, vi har fortfaranade sömn att ta igen innan vi påbörjar någon slags avvänjningsmetod.

Vi fortsätter att somna Viggo i sin egen säng å han fortsätter gå in till oss när han vaknar. :)

Å btw så sov jag själv hos mamma å pappa tills jag var runt fyra, å jag blev ju ganska normal ändå. :P

Innan jag fick barn trodde jag att föräldrar höll i hop.

Som en hemlig klubb, där mammor stöttade, gav råd å förstod varandra.

Nu vet jag bättre.

Många gånger är situationen den helt omvända.

Föräldrar ofta snabba med att kritsera å ha åsikter om hur andras barn är å hur de uppfostras osv.

För att inte tala om allt evigt tävlande, Hoppa högst irl liksom.(om ni inte sett Hoppa högst, gör det, Astrid Lindgren när hon är som bäst! :P)

Alla är såklart olika å fungerar inte i hop eller har samma åsikter, med eller utan barn, men varför blir det såhär?

Vi har ju ändå alla något gemensamt å vill att våra barn ska växa upp å bli öppensinnade å odömande, eller har jag fel?

Funderar seriöst på att sluta blogga?!

Japp, ni läste rätt, efter över två med dagbok på internet har slutet aldrig varit närmare.

Tänker nog inte stänga ner i dag, å det är inte ens säkert det slutar med graven för Lisoballs blogg men det är inte hälften så kul just nu.

Har jag tur återkommer blogg-lusten igen.

Men nu finns den inte där...