Den här i historien tar vid där förlossningshistorian slutar.

Alltså precis efter Viggo är född i lördags morse.

Eftersom Vigg är född 6.13 var det skiftbyte av personal nästan direkt efter allt var klart.

När de hade sytt färdigt, navelsträngen var klippt å han hade börjat äta började vi disskutera namn. Jag var fortfarande lite förvånad över att det var en pojk. Martin konstaterade snabbt att han inte såg ut som en Max. Jag tiggde en liten stund om att han skulle få heta Harry, men det var lönlöst.

Martin undrade om inte Viggo kunde passa ändå, funderade lite, sen bestämde vi oss för det.

Lite efter sju fick vi träffa en ny barnmorska som hette Lotta, hon undersökte Viggo, och han fick kläder på sej.

Vi fick även träffa den första ända riktigt otrevliga personen, en sur undersköterska som kom in med en bricka med mackor.

Han skällde praktiskt taget ut oss för att vi inte hade Viggos lilla plastvagnt till säng tillräckligt nära oss.

Efter vi hade ätit var vi uppmande att larma, vilket vi gjorde, då kom den otrevliga tillbaka, men i stället för att berätta vad som skulle hända nu eller fråga vad vi ville utan bara ställde sej i rummet å glodde. Tillslut fick vi ur henne att jag skulle duscha. Sen gick hon, vi chansade på att följa efter, vilket tydligen var det som var meningen.

Hon visade in oss i ett undersökningsrum å slängde ur sej: glöm inte att kissa, innan hon pep i väg igen. Precis som om att jag skulle ha blivit uppamanad att kissa innan, det hade ingen sagt nått om hur viktigt det var att kissa, å för mej var det inte så självklart som det lät på henne.

Efter duschen gick vi tillbaka till rummet, när ingen kom tillbaka till oss larmade vi igen.

Då kom den förbannade männsikan tillbaka å bara ställde sej i rummet, inte ett leende å hon frågade inte vad vi ville. Vi frågade tillslut vad som skulle hända nu.

Jag började bli riktigt irriterad och ville ringa hem till mamma å pappa. Hade jag fått en telefon i handen vid tjugo över sex hade jag var beredd att ringa redan då. Vi tog bilden till webbisar.

Sen fick vi vänta på rummet i en bra stund till.

Klockan 9.30 fick vi komma upp till BB. Det första jag gjorde var att fylla i en lapp om telefon på rummet som jag praktiskt taget kastade på första bästa barnmorska som hälsade oss välkomna. Henne såg vi för övrigt inte röken av senare under vistelsen.

Telefonen kom dock inte i gång, Martin fick gå ut å efterlysa den två gånger, men det hjälpte inte.

Vi var självklart mega trötta, men det skulle serveras lunch klockan 12, å vi hade ju ingen väckarklocka, så vi vågade inte somna.

Sen kom en undersköterska å presenterade sej, å undrade om jag orkade gå ut å äta. Vilket jag absolut gjorde. Var fortfarande lite bedövad, men jag kände verkligen att jag hadehaft tur. jag var den som hade fött senast, men gick bäst av alla i matsalen.

När vi vi hadse ätit efterlyste vi telefonen igen å nu tog det fart.

Äntligen kunde vi ringa. Alla hade ju förståss redan sett honom på webbisar, de hade ju hållt utkik eftersom vi hade ringt alla kvällen innan å talat om att vi skulle åka in.

Nu kunde vi äntligen sova lite. Nån timme kunde jag slappna av.

På kvällen fick vi träffa en ny undersköterska och en barnmorska.

Viggo sov fortfarande snäll i sitt lilla "akvarium".

Vid det här laget hade martin både bytt å hållt honom medan jag hade tagit ett steg tillbaka.

På natten började Viggo skrika. Han ville inte äta å blöjan behövde inte bytas. Martin höll på att få panik. Han flög upp å ner ur sängen och ville larma efter hjälp.

Vi halv fyra tiden fick jag Viggo till att äta lite, sen låg jag vaken med honom till morronen.

På söndagen blev Viggo undersökt av doktorn. Allt såg bra ut, men han vägrade öppna ögonen. :)

Sen kom mamma å pappa med bilbarnstolen. Det var absolut inte populärt bland bb-personalen. En undersköterksa surade till rejält å sa att vi i princip fick skylla oss själva för nu hann vi inte bada Viggo.

De stannde bara i nån halvtimme men det blev inget bad den förmiddagen.

Det var samma kvällspersonal även på söndagen. De fårgade om vi ville åka hem på måndagen. Vilket jag absolut ville, hade helst skippat bb helt och åkt hem efter förlossningen.

Kvälls- undersköterskan hade tid att hjälpa oss med badet. Martin tog initiativet till att klä av Viggo, å hon frågade till å med om han jobbade med barn eftersom han såg så van ut. Vid det här laget hade min prestationsångerst växt sej till oehörd hög nivå. Det blev jag om skulle bada min egen son under instruktion av någon präktig expert. Å vad jag led... :(

Efter badet var jag duktigt deppig, Viggo vägrade äta. Å varje gång jag försökte mata honom stod martin jämte å frågade: äter han nu? äter han nu? Han blev lika besviken varje gång jag svarade nej.

När jag skulle byta på Viggo för första gången stod han också jämt å kritiserade mej för att blöjan var för löst spänd.

Då brast det innuti mej, tårarna lyckades jag dock hålla inne nån timme till.

Han menade såklart inget illa utan ville bara hjälpa till, men fy fan vad det gjorde mej ledsen. Det kändes ju som jag inte ens dög i hans ögon.. :(

Barnmorskan kom in till oss vid sju, den tiden vi hade bestämt att vi skulle ha utskrivingssamtal. Hon hade dåliga nyheter, Martin var tvungen att flytta ut från vårt rum. Det var nämligen kö från förlossningen å jag skulle bli tvungen att dela med en annan mamma. Det visade sej bli den ända som inte ens hade sagt hej i matsalen. :(

Barnmorskan undersökte mej och vi blev lovade att få åka hem på måndagen.

Talade tillslut om för Martin att jag mådde dåligt å sen grät jag.

När nattpersonalen kom in var jag i upplösningstillstånd. Grät av hemlängtan å kände mej bara värdelös.

Viggo matvägrade igen, å vi hade värsta slagsmålet han å jag. Det kände som jag bara ville ångra mej och som om Viggo redan hatade mej.

På natten larmade jag faktiskt efter hjälp, höll på å skämmas i hjäl i för min rumskompis när jag inte kunde få mitt eget barn att tystna.

Undersköterskan som kom konstaterade ganska snabbt att Viggo faktiskt lät täppt i näsan, något Martin hade frågat om redan på lördagen.

Han fick koksaltlösning och det gick att ge honom lite mat.

Den natt undersköterskan å barnmorskan som undersökte mej var faktiskt de ända trevliga vi stötte på på bb, alla annan personal var nocahalnt å salpp.

Märkligt att man inte uppskattar sitt jobb mer, det är många som skulle anse att bb skulle va drömmen att jobba på!

På måndagen kändes det lite bättre, äntligen var hemresan nära.

Viggo krånglade dock med maten hela dan å jag befarade att det skulle hindra oss från att bli utskrivna. Larmade efter hjälp flera gånger å vi halv tolv på förmiddagen lossnade lite, han åt ända till halv ett. Vilket gjorde att vi missade lunchen.

Vi hade beställt tid till höftscreening av Viggo klockan 12.45, så vi skynde dit å sen tillbaka till BB.

Väl uppe på rummet packade vi, sen ville vi bli utskrivna. Fick dock sitta på rummet å vänta till kockan blev efter två! Igen kom!

Klockan halv tre var vi stod vi dock på parkeringen, redo att börja vårt nya familje liv!

 

Ida

29 februari 2008 20:05

Fy fan vad arg jag blir när jag läser detta blogginlägget!!! Hur fan beter de sig egentligen! Inte klokt!
Jag hade lite dåliga upplevelser oxå....
delar med mig lita av vår tid efter Wictro var född, hoppas inte det gör ntg :-)
Efter att Wictor var född onsdagen 31/5 20:55 tjatade jag direkt om att de skulle kolla om jag spruckit ngt, så de sydde mig rätt snabbt :-D
De rullade in telefon på förlossningsrummet och vi ringde de flest därifrån max snabbt efter han var född. Sen kom en otrevlig undersköterska in med fika brickan och jag fortsatte ringa :-D efter ett tag kom hon igen och sa otrevligt: men har du inte börjat äta! jag slängde mig i maten och fick sen följa med henne till ett förråd, inne i det föråddet fanns en dusch. Jag duschade och försökte få väck det där löjliga flinet jag hade på läpparna ;-) Men undersköterskan kom in helatiden och frågade om jag var färdig. Så det blev ingen lugn och skön dusch. In på rummet snabbt , hon sa till mig att kamma mig kunde jag allt vänta med och tyckte att jag var pigg nog att gå upp till BB. :-(
Uppe på BB blev vi väl bemötta av 2 st som visade oss rumet och fixade så att telefon genast kopplades in (klockan var nu ca 24:00)
De hjälpte mig att amma Wictor, fråga först trevligt. sen ringde vi mina föräldrar igen :-D
Jag sov inget den natten men Peter slockande direkt.
Dagarna som kom efter det var skit jobbiga för mig psykiskt fast personalen ställde upp och var super trevliga! Jag larmade ganska ofta när ammningen inte funkade så bra och de kom så lugnt och fint in och frågade om de fick hjälpa mig. De var även inne hos mig 4 ggr per dag för att ta blodtrycket, det ville inte gå ner. Och därför fick vi inte åka hem. I och med att jag mådde som jag mådde fick jag tillåtelse att ha mina föräldrar på mitt rum, där satt de flera timmar och tröstade mig! Tror att jag mådde dåligt mycket av att jag inte sov på 2-3 dygn och all osäkerhet kring mitt blodtryck.(en personal sa även tilll mig att skriver jag ut mig gör jag det på eget bevåg, blev skit rädd)
De erbjöd sig att ta Wictor några timmar på natten för att jag skulle sova. men herre gud lämna bort mitt skrikande barn, hur skulle jag kunna sova då!!
Efter allt för många dagar på BB;-) bestämmde vi oss en morgon för att åka hem. Så när de kom in på rummet hade vi packat allt oc sa att idag åker vi hem :-D
Jag blev undersökt och allt gick snabbt och smidigt!!
Hemma är verkligen bäst!!!!!
kram

 

Sofie

1 mars 2008 08:43

usch vad tråkigt att läsa att det var så för dig! :( när vi hade fått filip stannade vi från fre-mån och alla var helt underbara! allt flöt på så bra med han, inga konstigheter alls! :) med olivia däremot, åkte jonas hem efter första natten, så andra natten var jag helt ensam och hon skrek! bb ville nog vräka oss ett tag.... eller iaf mina grannar. hon vägrade äta och sova och när vi väl somnade till i fem min kom en bm och frågade om BLT fick intervjua oss till sin julkalender.... mitt i natten haha! det blev bättre sen såklart! mycket tack vare den underbara presonalen jag hade... :) fast sista dagen fick jag också dela rum med en annan och alla pappor som var kvar skrevs ut. skönt att vi skulle åka hem. :) men som ida skrev, hemma är absolut bäst! :)
kramar!

 

Myspysan

2 mars 2008 18:21

Nä, BB var inget för mig heller, det var så skönt att få komma hem och bara rå om sig själv. Upplevde dock aldrig att någon var direkt otrevlig, måste varit jättejobbgt att känna så som du...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Plötsligt händer det! Lisoballs blogg har bytt portal.   Nya bloggen hittar ni   HÄR     Välkomna! :D     ...

4402627159

Nu har jag hittat min vårjacka.       Skitsnygg å passa till mina skor! :D ( å alla mina andra kläder å blir alltså billigare i längden. :P)   adlink ...

Hur skönt är det inte i dag då? :D Jag har bockat av lite måsten på min lista i dag. Hade cellprov bokat sen innan(jippi eller hur? :P) å tog i samma veva äntligen tag i ett få mina äckliga utslag tittade på av en läkare. Nu tittade han väl upp fr...

Lisoballs blogg finns numera som egen sida på Facebook. Gilla gärna.   I I I v     Tanken är att alla nya inlägg ska publiceras där så att ni som frivilligt vill följa bloggen kan göra det medan övriga fb-vänner ska slippa bombas m...