Direktlänk till inlägg 11 maj 2009
Min son har aldrig varit tykänslig, speciellt blyg eller arg av sej. Han är alltid glad att träffa nya människor å vill hemskt gärna ha uppmärksamhet(ni som var här på me&i-träffen förstår nog vad jag pratarom... :P)
Kanske det är därför mitt hjärta blöder så när hela ungen uttrycker ovilja bara vi går in genom dörren till hans avdelning å sen gråter å sträcker sej efter mej när jag går.
Jag vill bara vända, ångra mej å ta med honom hem igen. Speciellt eftersom personalen är så bra på uttrycka sin missnöjdhet mot just Viggo känner jag mej riktigt ond som lämnar honom där...
I dag hade jag ändå ett gott mod, det är jag varje måndag. Tvivlar på min känsla, är det verkligen så farligt? Man glömmer lätt på två dagar å helg, det är så farligt!
Nu ska jag skriva ett brev till en fiktiv vän å berätta om mitt jobb i äldreomsorgen å använda mej av SoL:s grundsyns begrepp. Det ni, det är ingen enkel uppgift för att vara på kommvux. :D
Har bestämt mej för att skriva om mitt riktiga jobb i allafall...
Uppdate om helgen kommer senare... :P
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |||
|