Direktlänk till inlägg 21 februari 2008
Att man kan gå omkring dagarna i ända å längta efter smärta.
En smärta så stark att den slår undan fötterna å allt annat försvinner.
Hur kan man önska sej det? Se smärta och lidande som en utmaning?
Att jag som dyrkar vanor och vill ha trygghet kan tråna efter osäkerhet och ett barn jag inte känner kan inte ses som något annat än ett fenomen.
Har inte valt bok ännu, fick en tidning med posten, har läst den.
Hittade en Mari Ljungstedt med, kanske ska satsa på den...?
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||||
|