Jag kan helt ärligt säga att jag inte riktigt förstått sorgen när andra människor förlorat sina husdjur.

Inte förrän nu.

Om jag kan bli så ledsen å tom över en katt liksom.

Jag kan inte låta bli att gå igenom morronens sräckscenario i huvudet gång på gång.

Hur Martin öppnar dörren å säger: Jag har hittat Rex.

Hur jag frågar: är han död?

Hur han svarar: ja.

Hur jag rusar ut på trappan, utan glasögon, i bara trosor å ser honom där han ligger i snön.

Hur jag springer rint där, snudd på naken, med Viggo i famnen å gråter så skriker FAN FAN FAN!

Fina, knäppa katt.

Du kommer fattas oss.

För alltid.   

Barnen tar det hela med ro.

Leo är för liten för att förstå det stora hela, men säger att vår katt har dött.

Å för Viggo var det värst å se mej så ledsen tror jag.

Hans tankar är ljuvliga, å han har funderat å pratat om det här med döden ett bra tag nu.

Han har pratat mycket på dagis i dag, å att han vill ha en ny katt.

Det är inte helt omöjligt att det blir så heller, för kattlös klarar jag nog inte vara en längre period. :)

Är ganska utmattad nu, dag åtta i min skola/jobb-svit å så Rex på det.

Om jag kunnat tillgogogöra mej nått av det jag hört under föreläsningarna i dag är det ett under.

Jag har varit så splittrad, men eftermiddagens lektion handlade om ledarskap å var mycket intressant.

I morron ska hela dagen handla om grupp-processer, det ser jag verkligen fram emot.

Nu ska jag kolla lite på Yesman på tv, den är nog den roligaste film jag vet, å vad passa bättre att avsluta den här dystra dagen med den? :D

Kram på allihop å tack för att ni finns å bryr er.   

Älskade familj.
Bara två dagar kvar...

Förmiddagspasset av föreläsningar avklarade.
Har extremt svårt å koncentrera mej det medges, utan tänker mest på min lilla katt.
Kunde aldrig föreställa mej att det skulle bli en sån sorg faktiskt.
Han har liksom funnits hos mej å Martin i så många år.
Det är sånt som händer, men jag har ändå så dåligt samvete över att jag inte kunde hjälpa...

Det kommer bli dystert ett tag, det kommer det.
Men jag fokuserar på det jag måste.
Får kämpa lite hårdare nu bara..

Martin gick ut tidigt för å hinna skotta undan.
Han vände så fort han öppnat nästan.
Han hade nämligen hitta Rex.
Han hade tagit sej hem, lagt sej under yttertrappan å dött. :(
Vår fina, jobbiga, galna men självklara katt finns inte mer.
Å jag har lipat, otröstligt.
Är höet chockad själv då jag inte alls trodde jag skulle bli såhär ledsen.
Det blev jag dock.
Helt jävla knäckt!

Livet går vidare. För inget mer än vi stannar upp.
Det här kommer bli en lång dag.

Vila i frid Rex.
Här kommer bli så tomt...