Direktlänk till inlägg 28 oktober 2011
Har lämnat barnen på förskolan, allt gick fin fint å de känns himla trygga med det hela bägge två nu.
Jag själv känner mej inte fullt bekväm med att komma hem till ett tomt hus dock.
Tanken är faktiskt att jag ska försöka mej på å sova en stund, men för å kunna slappna av måste jag få ur mej ett par funderingar.
Funderingar om ett galet tungt ämne, nämligen döden.
Jag har hela veckan av olika anledningar känt på mej att något tragiskt trabbat våra närmsta grannar å i går fick jag bekräftat att de förlorat en nära anhörig i på tok för tidig ålder.
Vi umgås inte precis sådär, men de är fantastiska människor, kärleksfulla å generösa.
Vi skickade sms i går beklagade sorgen men jag vill göra nått mer.
Min känsla säger att jag åtminstone vill köpa en blomma å besöka dem personligen.
Jag är dock extremt svensk å rädd. Kommer de kännas som att jag lägger mej i det jag inte har med å göra?
Såklart är de ledsna, men jag vill så gärna tro att jag inte är den där personen som vänder bort blicken i stället för å försöka hantera det där svåra.
Vad hade ni gjort? Ska jag avvakta eller ska jag gå dit?
Vi pratar en massa om döden här hemma just nu.
Viggo har sett Landet länge sedan typ hundra gånger, å i den filmen blir Lillefots mamma skadad å dör.
Han frågar mycket, vart hon tog vägen å relaterade själv till Pippi vars mamma som ni vet är en ängel å bor i himelen.
Jag försöker förklara, att när man dör kommer man inte tillbaka å att allt som lever kan dö.
Min svårighet ligger dock i att jag inte vet hur jag ska förklara vart man tar vägen.
Jag tror inte själv på himlen eller motsvarande, å om jag skulle ljuga å säga att man kommer dit skulle Viggo genomskåda det på stört.
Viggo leker även att hans djur blir påkörda å dör, vilket jag tycker är helt narturligt å okej, men att i leken säga: Jag ska döda dej! Det är däremot inte okej för mej.
Jag accepterar det inte å försöker förklara att de som förlorat någon blir ledsan å att ingen vill att någon ska dö.
Att leka att någon dödas med vapen, blir skjuten å dör, det känns inte heller okej för mej men samtidigt så om man leker Älgjakt är det ju det som händer...
Det är galet, galet svårt allt som har med döden å göra tycker jag å jag har inget å relatera till då jag inte förlorat någon närstående själv.
Hur gör ni, hur pratar ni med era barn om döden, begravningar å vad som händer?
Behöver man prata med en tre å ett halvt åring om det?
Jag erkänner att jag är jätterädd för döden, å då främst för den dagen då mina föräldrar inte kommer finnas mer.
Å för å själv försvinna från min familj, inte få se barnen bli stora, det är min största rädsla.
Att förlora någon ung i förtid, mina egna barn eller syskon eller Martin, det kan jag inte ens tänka mej för det är så orealisktiskt å så skrämmande.
Jag har via FB blivit bekant med Ellinor, jo jag anser oss vara vänner till å med även fast vi inte träffats sådär på riktigt.
Hon har råkat ut för det offatbara att förlora ett barn, en fin son som bara fick finnas hos dem en kort tid.
Hon bloggar om det här, å det är så gripande å tagiskt å läsa om så orden inte räcker till.
Men där en fin berättelse också, full av kärlek som är väl värd å läsa.
Jag hoppas verkligen jag uppskattar å tar tillvara på livet så mycket som jag vill å att mina nära vet vad de betyder för mej!
Nu hoppas jag lämna allt det här djupa för en stund, för jag har ju den lyxen till skillnad för de som drabbats, å försöka vila så jag är en pigg å glad mamma sen till fredagsmyset!
Ta hand om er därute! KRAM från där sidan skärmen!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
31 | |||||||||
|